http://imthesnok.blogg.se/

Nu är jag där igen. Huvudet är som inbäddat i någon konstig blandning av bomull och svinto. Det är mjukt samtidigt som det sticker till ibland av det vassa. 

Jag funderar. Vrider och vänder. Funderar på allt samtidigt som ingenting. 

 

Borta. Men ändå nära. För nära? 

 

Det kryper i kroppen och myrorna intar sina positioner i varenda lem i min kropp.

Dom vet vad dom ska göra. Ta över min kropp inifrån. Göra mig rastlös. Få mig att få det svårt att stanna på samma ställe. Svårare att pausa.

 

Det är inte första gången, och bergis inte den sista. Jag har varit här förut, massvis med gånger. Stått vid något som jag ser som ett vägskäl. Ett vägskäl där jag måste välja - höger eller vänster. Rakt fram eller snett bakåt.

Det finnurliga är att vägskälet alltid visar sig när det känts bra i en längre period.

Ungefär som att jag är så självdestruktiv att jag måste förstöra något fint och göra det fult, för att ha något att göra när jag limmar ihop igen. 

 

Jag har lärt mig att hantera det. Hantera rastlösheten och tankarna som driver mig åt fel håll. Har lärt mig stänga av. Blockera. 

 

Men trots att jag kan hantera, fokusera om och vända i rätt tid, så etsar sig känslan kvar ett tag.

Det är då det känns som bomullssvinto. 

 

Det måste hända något. Helst redan ikväll. Inte att jag måste hitta på något, som en promenad eller umgås med någon. Nej, det är djupare än så.

Det måste hända något i mitt huvud. Antingen måste en tanke släppa, eller födas.

 

Jag kan inte låta bli att liksom pilla lite extra på sårskorpan som aldrig läker ordentligt där i hjärtat. River till, kanske för att känna något. Påminna mig själv om att inte slappna av för mycket. 

Sårskorpan blir aldrig ett riktigt ärr. Och jag vill nog inte få ett ärr heller. Hellre en sårskorpa med olika ytskikt som jag kan pilla på ibland. 

 

Det är svårt att förklara sig själv för någon annan när man själv inte förstår. 

 

 

Hemma och nyäten efter en dag på jobbet. 

Det blir nog bara att kura ner sig i sängen och vila upp sig inför morgondagen som även den består av jobb :) 

 

Har inte så mycket att skriva eller säga. Är sådär tråkig och trött. Men det får man väl vara ibland med. 

Ibland har man slut på ord.

 

Hörs! 

Känner att jag måste skriva av mig. Det spelar ingen roll om ingen läser, det är inte det som är meningen med denna text. Om någon som läser motförmodan skulle känna sig utpekad eller sårad av detta, så ber jag egentligen inte om ursäkt för det. Men en förvarning kan ni väl få - detta kommer vara en text om mina känslor, tankar och funderingar. En text om mitt liv, i stora och små delar.

 

Vad har format mig till den jag är idag?

Är det mina trasiga, sjukliga förhållanden som jag befunnit mig i? Allt jag tillåtit hända, som jag egentligen vetat var så fel?
Är det alla elaka ord, texter och påhopp som har format mig till den unga kvinna jag är idag? Eller är det mitt suktande efter att hitta ´hem´? 

 

Jag har alltid haft förhållanden. När jag var 12 år, skulle fylla 13 och börja högstadiet, blev jag tillsammans med en kille. Min allra första, riktiga pojkvän. Han var tre år äldre och skulle börja gymnasiet i Sandviken.

Han hade långt hår och lyssnade på hårdrock. Väggarna i hans sovrum pryddes av "tygaffischer" med Metallica på, och han hade skivställ som nästan var från golv till tak - fyllda med dammiga skivor med all sorts hårdrock. Jag var stormförtjust!

Inte nog med hans musiksmak och långa hår - han var snäll. Genomsnäll helt enkelt. Han spelade CS och WOW och jag spelade Sims på en annan dator. Vi kunde vara vakna dygnena runt, och jag minns såväl nätterna som inte innehöll ett uns av sömn, då när tvn stått på hela natten och det till slut bara blev en blå bild med massa nyhetstexter som rullade längsmed kanten.

I 8an började jag bli mobbad av mina skolkamrater. Jag var ful, förtjänade inte att leva, hur fan kunde man se ut som mig?! 
Allt för att jag annammade mig lite av hårdrockstilen, alternativt "emo", med mitt ibland svarta hår, som vissa stunder färgades rött och blått. Jag hade avklippta Ramones tshirtar på mig som halternecklinnen, ibland hade jag endast en palestinasjal knuten runt överkroppen. Jag piercade läppen och näsan. Jag var helt enkelt mig själv.

Men, i Ockelbo fick man inte vara annorlunda. Där skulle man se ut som alla andra för att passa in. Men jag passade ju inte in - varken min stil eller min humor, mina intressen eller mina ord.

Ungefär halva årskurs 8 stannade jag hemma från skolan. Varför skulle jag gå dit och bli hatad för att jag inte var som dom?

 

Efter 2.5 år gjorde vi slut, jag och killen. Jag skulle börja sista terminen av 9an och var väl redo för något nytt. Vad vet jag?
Jag bestämde mig för att söka till Estetiska linjen i Sandviken, musik, skulle jag gå! För jag både spelade trummor och sjöng.

 

Mina föräldrar var underbara - dom lät mig flytta till en lägenhet i Sandviken, en lägenhet som jag kom att skulle dela med den underbaraste människan jag någonsin träffat - Sandra, Sandra från Falun.

Jag och Sandra träffades bara en gång den sommaren innan gymnasiet började. Vi åt på McDonalds, vi beställde exakt samma mat och tyckte att det var ett jättebra tecken!

Att flytta ihop med någon jag aldrig träffat, från en helt annan stad, skulle jag aldrig våga göra nu. Men det var nog meningen :)

Iallafall så trodde jag att jag skulle känna mig som hemma på gymnasiet, bland alla långhåriga killar som spelade både bas, gitarr och trummor. Jag trodde att jag skulle kunna få vara den jag var.

Men... Något hände, (kanske inte helt otippat när en 15 (snart 16) åring flyttar hemifrån), jag trivdes inte med mina nya klasskompisar, och började skita i skolan.

 

Första terminen i andra ring, beslutade jag mig för att hoppa av skolan. 

Sedan första året på gymnasiet hade jag varit tillsammans med min andra, riktiga pojkvän, F. Han var gullig och sådär, men hade ett väldigt kontrollbehov, vilket även utvecklades hos mig.

Vi bråkade mest, litade inte på varandra och jag tillochmed tjuvrökte för honom. Om jag skulle hem till honom - skyndade jag mig att röka flera cigg i rad, sedan slängde jag mig i duschen och borstade tänderna och allt där emellan.

 

När jag fyllde 18 år gjorde jag slut med honom, på ett väldigt hemskt och taskigt sätt.

 

Så - 18 år och livet leker. tänkte väl jag.

Det var då jag började festa mycket, jag stal pengar från mina föräldrar för att kunna åka till Stockholm med en vän. Jag tatuerade mig. Jag struntade i att betala räkningar, och till slut försökte jag ta mitt liv. Jag behövde hjälp. Allt hade spårat ur.

 

Jag fick flytta hem till Brattfors igen. Började komvux i Ockelbo, började väl få lite ordning på mitt liv. 

Sen våren 2009 träffade jag P. Det var då helvetet började om, fast denna gång värre.

 

Vårat förhållande kantades från första månaden av otrohet från hans sida, han ljög om princip allt som går att ljugas om. Han sket totalt i mig och hur jag mådde.

Jag mådde så dåligt psykiskt och han fortsatte att ljuga och vara otrogen. 

I december 2009 försökte jag ta mitt liv och blev inlagd på psykriatiska akutmottagningen i en vecka.

 

Varför jag stannade?

Jag stannade för att jag inte trodde att det gick att älska någon som mig. Varför skulle någon, innerligt kunna älska och uppskatta varenda uns av mig!?

 

Efter 3,5 år tillsammans med P, kommer polisen och gör en husrannsakan i våran gemensamma lägenhet. Dom tar datorer, minneskort, rotade igenom till och med mina underkläder.

Jag förstod ingenting?! P sa ingenting. Han visste inte vad som hände sa han. 

Vi fick tillbaka våra saker efter ett par veckor. Fortfarande fick jag inget svar om vad som hände - polisen sa att jag inte var inblandad så jag fick inte någon information från dom. P fortsatte vara tyst. 

 

Ett halvår senare, i februari 2013, ringer min mobil. Det är från polisen. Jag ska in på förhör. JAG SKA IN PÅ FÖRHÖR?!?!?!!?!?

Jag blev tilldelad en advokat från Göterborg, som över telefon berättade för mig vad allt handlade om. 
Det var en ung tjej som gjort en anmälan, anmälan på en kvinna som kallade sig för "Sofia" på internet, som den andra kvinnan haft kontakt med en längre tid. "Sofia" ska ha tvingat den andra kvinnan att skicka nakenbilder etc. och om hon inte gjorde som hon blivit tillsagd skulle bilderna som "Sofia" redan hade, spridas på internet.

Advokaten berättade att polisens tekniker hade hittat spår på både P's dator och några spår på min laptop, som gjorde att både han och jag var misstänkta.

Min värld föll i miljoner bitar. Var detta ett skämt? VAR DETTA ETT SKÄMT?!

Jag fick komma på förhör på polishuset i Sandviken, tillsammans med advokaten från Göterborg (en underbar kvinna!) och först där inne på förhöret fick jag redovisat för mig vad som hänt och varför jag och P var misstänkta.
Jag bröt ihop. En av mina drömmar är att bli kriminolog. Skulle den drömmen föralltid vara över nu? 
Jag har aldrig varit så rädd, så förkrossad och förstörd i hela mitt liv. Jag har aldrig gjort något. Jag skulle aldrig göra något sådant.

Jag fick se utskrifter på det som "Sofia" hade skrivit, och se datum när allt var gjort osv. Ingenting stämde överens med mig.. Jag skriver inte på det där sättet - och när vi kollade upp datumen såg vi att vid varenda ett hade jag antingen varit på jobbet eller bortrest.

 

Det värsta av allt var att jag fick höra att P har vetat sedan husrannsakan vad allt handlade om. Han fortsatte bara att ljuga för mig.

Eller nej, det VÄRSTA av allt är att P vid frågan om han skulle kunna tro att jag kunde vara kapabel till något sånt här, svarar HON SÄGER JU ATT HON ÄR BISEXUELL SÅ DET ÄR INTE OMÖJLIGT! 

Förstår ni hur man kan säga så om någon som har gjort ALLT för honom i nästan 4 års tid?! Hur kan man sitta och ljuga, en lögn som kan förstöra en annans framtid?!

 

Jag blir så äcklad och ledsen........ Jag förstår inte.

 

Som tur var, så är det svenska rättsystemet bra tycker jag. I brist på bevis mot mig, blev jag avskriven som misstänkt.

Men denna händelse kommer föralltid att sitta kvar i mig.

Jag har aldrig blivit så förudmjukad i hela mitt liv. Jag har aldrig känt ett sådant avsky och hat för någon som jag gör mot P.

 

Åtalet blev nedlagt.

Men ett halvår senare åkte P dit för sexuelltofredade, mot en annan.

Så det säger väl sig självt vem den skyldige var hela tiden?!

 

Nu är jag så arg att jag skakar. Jag kräks. Jag har aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, kunnat tro något sånt om en annan människa. Fy fan!

 

 

Igår tvärslocknade jag före 21. Det var skönt & behövligt! 

Nu är jag på plats på jobbet & har precis ätit frukost. 15 förbokade lunchgäster, vilket allt som oftast betyder att det kommer komma x3 fler. Kul :) 

 

I helgen är jag ledig, imorgon blir det nog storstädning hemma, skulle behöva torka fönstren innan det blir för kallt ute. Och lite rensning av prylar. 

Kanske gå upp på vinden och kolla vad vi har för kul där? 

 

Henke har jobbhelg. Det är tråkigt!  

 

Puss & hej 

Nu börjar det på allvar tära på mig både fysiskt och psykiskt. Att aldrig få känna mig utvilad,  att varenda natt få kämpa till mig några få timmars sömn - jag orkar inte mer! 

Jag har huvudvärk varje dag, ringar under ögonen som blir mörkare och mörkare.. rödsprängda ögon. Mitt humör svajar likt en flaggstång i värsta blåsten. 

 

Jag har tamefan försökt med allt. Insomningstabletter kombinerat med sömntabletter.  Öronproppar (såna har jag varje natt, plus en av dom stora soffkuddarna på huvudet - allt för att inte störas av ljud!) (Men likt fan hör jag allt ändå!!!!! Jag hör minsta lilla kurrande från katterna. Jag hör hur högt Henrik andas & jag hör mina egna hjärtslag. Alla dessa ljud får mig att bli tokig! Det är ALDRIG tyst!) 

Jag har testat använda en ögonmask för att få det mörkare. 

Jag dricker lugnande the, tar örtmedicin för sömnsvårigheter och jag dricker varm mjölk med honung. 

Jag har lyssnat på ljudböcker, avslappningsmusik & hypnoser. 

Jag har lagt mig i sängen hungrig, jag har lagt mig i sängen mätt, jag har lagt mig i sängen lagom. 

Jag har badat i lavendelbad. 

Jag har slutat ligga kvar i sängen efter en timme utan att somna. 

Jag har läst böcker, jag har försökt stänga av.

Jag har slutat med ritalin (adhd medicin) och jag går upp tidigt på morgnarna för att få rutin. 

 

Ingenting fungerar. Och jag orkar inget mer. 

Det är så frustrerande och påfrestande att jag ligger här och gråter. Jag vill bara sova! Inte bara två nätter i rad - ge mig några veckor - minst! 

 

Jag klarar inte av att låtsas vara glad och trevlig, när jag helst av allt vill grina och stänga in mig. 

Det får vara slut på det här nu! 

Jag är helt slutkörd, helt utömd och helt slut. Dränerad.

 

Jag önskar att jag kunde stänga av hörseln. Hur fan kan jag höra allt trots öronproppar och en kudde som är minst 20 cm tjock mot örat? 

 

Jag ger upp. Min morgondag, eller ursäkta mig, min dag, är förstörd och alla planer är raserade. Det gör mig så jävla deprimerad att sömnen ska förstöra så mycket. 

 

Käre gode Gud, Allah, Buddha och alla andra jävlar - jag vet att det finns svältande barn, krig och annat hemskt,  men just för tillfället ber jag verkligen om hjälp.

 

Skit. 

Idag bestämdes det att jag blir heltidsanställd på Ninjas Kök f.rom 1/10 :D jag är jätteglad! 

Mest glad för att få jobba med det jag tycker är kul, och såklart för att det är en lättnad när man vet att pengar inte är något man behöver fundera över :) 

 

Jag kommer att ha ansvar ute i serveringen på vardagarna,  och varannan helg i köket. Plus att jag kommer baka allt som vanligt (det är det som är roligast!!) och ha ansvar för salladsbord och så vidare :) 

 

Nu kommer snart Henka hem, då ska vi äta majskorn och kolla på Leifs Restaurang.

Imorgon är jag ledig, ska åka och rösta & sen träffa Kim :) 

 

Ha det fint! Sov gott :) 

 

Idag har jag fyndat lite saker på Erikshjälpen. En brödlåda och en kökshylla som jag håller på och målar om. 

Henkan är och dricker bärs och jag är ensam hemma. Jag är sjukt rastlös och uttråkad, vet inte riktigt vad jag ska göra? 

Är det nu man ska ta tillfället i akt och städa/rensa? Får se hur jag gör. 

 

Imorgon ska jag & Emelie jobba så föräldrarna får en liten paus. 

 

Jaja. Kanske ska ta tag i denna kväll då, finns ändå inget bra att titta på! :) 

 

Hörs, hej! 

Ps. Danne... jag köpte cigg idag :p

Jaha. Två veckor utan ritalin samt sömntabletter, som har gått bra. 

En dag med ritalin och inga sömntabletter och jag kan inte slappna av och komma till ro och sova. 

 

Funderar starkt på att sluta helt med ritalinen. Visst, den får mig att koncentrera mig bättre och jag blir inte så hetsig. Men jag föredrar att kunna sova. Faktiskt. 

Jag har levt 22 år utan ritalin, så varför inte leva ett par år till utan? 

 

Imorgon blir en lång dag, om jag inte somnar snart. Både skola & jobb. 

Men det har gått förr, så det går igen :) 

 

Puss 

Idag började jag återigen med ritalin efter två veckors uppehåll. Den börjar åka ur nu och det gör mig låg. Hatar det! 

Håller iallafall på och bakar lite bullar inför resan till Småland, som går av stapeln på torsdag :) picknick på vägen är ett måste! 

 

Ska sätta mig och skriva rent ett skolarbete och maila det till läraren nu. Sen blir det att plocka lite här hemma och sen vet jag inte. Kolla på Idol och sova :) 

 

Ha det fint! Hörs hej! 

 

Äntligen kallare ute & inne! Skönt!! Det har varit på tok för varmt för min smak, hösten är och förblir min favoritårstid! 

 

Nu är dom 5 veckorna på Coor slut och imorgon börjar jag plugga igen. Självklart är det strul som vanligt, men är man van med strul så är man även van att ordna upp saker :) 

 

Idag klippte Henrik av sig Tjusarlockarna.. han blev såklart supersnygg i nya frisyren, sådäf snygg så jag har glott på honom hela dagen. 

Jag har tur som får dela mitt liv med honom ♡ 

 

Nu kallar sängen. Hörs, hej! 

Kanske blir det mindre otäckt om jag bäddar ner rädslan i bomull och underfundiga ord...

Kanske släpper ångesten och alla tankar kanske försvinner. 

 

Ikväll är det inget roligt att vara ensam hemma. Känner mig otrygg och vågar inte lägga mig för att sova, trots att tabletterna har verkat. Alla lampor är tända, men det känns ändå så mörkt. 

 

Sover på soffan inatt. Iallafall till H kommer hem. 

 

Ps. Jag hatar kvällsångest! 

Många andra väntar på ovädret som sägs ska komma, åskan utomhus. 

Jag väntar på att ovädret ska slå ut med full kraft, inombords. Det har mullrat på bra länge nu, men ingen ordentlig smäll. Det kanske kommer snart. 

Det skulle behövas lite blixtrar och dunder, istället för det jobbiga mullrandet som hållt på ett bra tag.

 

Har biverkningar från ritalinen. Jobbiga biverkningar som gör mig tom, håglös och energisnål. Jag är irriterad, konstant trött och på kvällarna när medicinen åker ur så blir jag väldigt känslig och mår dåligt. 

 

Men men. Det är bara att rida ur stormen. Det blir väl bättre antar jag :) 

 

Henrik ligger här brevid i sängen och sover redan. Trött han :) 

Jag har tagit sömntabletter så dom borde väl verka snart, så jag också kan somna.

Imorgon börjar jag på ett nytt område genom Coor. Spännande! 

 

Jaja, nu vet ni varför jag inte skriver så ofta. Jag har slut på formuleringar och ord. Men dom kommer kanske tillbaka.. 

 

 

Idag har jag och Henrik varit tillsammans i ett år ♡ det har varit det bästa året i mitt liv och jag ser fram emot alla kommande år tillsammans ♡ 

Vi bestämde oss för att fira kvällen här hemma,  så vi har nyss ätit middag. Toast skagen till förrätt och helstekt nötfilé med rostade färskpotatisar med örtolja till varmrätt. Gott var det :) 

 

Imorgon ska vi fira midsommar i Brattfors,  det blir mysigt! Ska ladda kameran så jag kan fota lite. 

 

Jag älskar min Henrik mest av allt på hela jorden och önskar att alla fick uppleva känslan av att älska innerligt och att bli älskad tillbaka. Det finns inget finare ♡ 

Tack för att du finns i mitt liv, att du står ut med mig, får mig att skratta tills magen värker. Tack för att du varje dag berättar att du älskar mig, tack för att du kliar mig på ryggen när jag inte kan sova och tack för att jag får dra i dina lockar.

Tillsammans med dig blir jag modig, du ger mig energi och kraft att möta mina rädslor. 

 

Henrik Björklund, mitt hjärta slår för dig och mina lungor andas för dig. Du är det finaste som har hänt mig, vår kärlek är det underbaraste som finns. 

♡ 

Idag har jag jobbat, lika kul som vanligt såklart :) ni som känner mig vet att jag gärna håller mig i bakgrunden (när det kommer till jobb & när jag är nykter ;)), men jag måste ge mig själv en klapp på axeln - för jag har verkligen gjort framsteg när det gäller att synas på jobbet. Jag serverar ibland, för någon vecka sedan hällde jag till&med upp vin vid bordet till tre gäster. Och idag serverade jag 12 gäster som satt i 2an (våran lilla matsal). 

Hemskt skakis var jag, men det gick bra :) känns skönt att jag går framåt och inte bakåt! 

 

Idag slutade jag tidigt, vid 16. Åkte hem och hämtade H, så åkte vi till affärn och köpte sill & potatis som vi ska äta till middag ikväll. Gott!! 

Jag har mått illa hela dagen, men det börjar släppa lite. Blir att ta ett bad efter maten och slappa lite. Imorgon jobbar jag igen, sen är jag ledig ett par dar :) 

 

Ha en fin kväll! Puss 

 

Jag lever & mår bra. Ni behöver inte oroa er ;) jobbar & sliter och sover. Det är det enda just nu. 

 

Nu ska jag sova igen! 

Idag har jag så dålig humor att jag skrattar och är på dåligt humör samtidigt.

Henrik spelar data och pratar med dom som han spelar med, så sa han "nu tar jag henne!" i mikrofonen, då sa jag "i skithölet!" och skratta så hemskt åt mig själv att jag fick ont i magen.

Så kul har jag idag ;)

Har äntligen lyckats skicka in PM:et. Skönt!

Det är finväder ute, jag saknar att ha vänner här i Gävle som vill umgås utan att dricka sprit. Man kanske ska börja spela data också?

Annars gör jag inte något speciellt för tillfället, petar lite i näsan och slötittar på tv. Riktigt trökigt med andra ord.

 

Imorgon ska jag jobba igen. Pappa ska till Sthlm så jag ska vara ute i servisen. Det blir skoj! 

 

Ha det bra alla bajskorvar.