när tankarna bara snurrar runt

Egentligen vet jag inte varför jag skriver. Har egentligen inget speciellt att skriva...
Jag saknar mormor så mycket att det känns som att hjärtat ska kunna krossas ännu mer i ännu mindre bitar än vad det redan är... Hur nu det skulle vara möjligt?
Jag saknar att ringa till henne. Eller när hon alltid ringde mig och sa 'mormor tänker på dig hela tiden!'
Åh mormor... Om jag bara hade kunnat få säga så du hör att jag också tänker på dig precis hela tiden!

När mormor dog var det som att en del av mig själv dog. Något bara försvann.
Den där oskyldiga glädjen som fanns, den är putsväck.. Jag gör inget annat än läser böcker och försvinner in i en annan värld när jag läser. Allt för att slippa tänka på saknaden för en stund.
Men den kommer ju alltid igen. Saknaden.

Nätterna när jag har svårt att sova så tänker jag på att det alltid var ett återkommande tema i mina och mormors samtal. Båda har problem med sömnen.. Och vi åt exakt samma sömntabletter och lugnande. Samma doser till och med. Ännu ett bevis på att vi var bästisar.

Mormor. Jag önskar så mycket att jag hade haft ett fint fotografi på dig och mig tillsammans nu när jag liksom är vuxen.. Att någon hade fångat vårt speciella band på ett foto..

Jag önskar att jag kunde ringa dig. Få höra din röst. Att jag kunde få träffa dig. Känna din speciella lukt av sköljmedel och lite rök.

Dina sista ord till mig var 'vi ses sen lille vän!' Och det gör vi. När tiden är inne så vet jag att vi ses igen. Och då tänker jag aldrig släppa taget om dig!

Jag önskar att jag hade kunnat ringa dig och berätta om alla tankar och funderingar som finns i min hjärna. Jag önskar att jag kunde få höra dina kloka svar på allt.

Jag saknar dig så ofattbart mycket. Och jag skulle offra allt för att få dig tillbaka ❤️

Jag älskar dig Synnöve. Min allra bästa vän.


när allt som finns kvar är minnen

Min mormor har dött.. Min älskade, fina, fantastiska mormor... 
Jag hann precis komma till sjukhuset, några minuter senare tog hon sitt sista andetag.. 

Jag vet inte hur jag känner eller hur jag mår. Helt tom och ihålig. 
Jag trodde verkligen att hon skulle klara sig. Att allt bara vara en ond mardröm som snart skulle vara slut. 
Men det tog slut på helt fel sätt..... 

Det gör så ont samtidigt som jag inte känner någonting alls. Det är så konstigt! 
Jag gråter i omgångar, när jag inser att jag aldrig mer kommer att få höra henne säga 'mormor tänker på dig varje dag!', aldrig mer få ett par raggsockor i julklapp och aldrig mer få känna hennes lukt... Det gör så ont att jag skulle kunna kräkas. 

Det är ju min mormor. Hur ska jag klara mig nu utan henne?! 
Jag saknar dig. Och jag älskar dig tills mitt hjärta slutar slå. ❤️ 




när allt man känner är ångest

Försöker att tänka annorlunda. Försöker vända tankarna. Försöker vrida och vända. 
Försöker andas. Försöker kopplar bort. 

Men allt är ett enda stort virrvarr av ångest och oro. 
Jag kan inte längre fungera normalt. Trycket mot bröstet är så hårt och tungt att det är svårt att andas. 

Jag kan inte prata med någon om hur jag känner, inte så att jag inte har någon att prata med - det finns många - men jag kan inte sätta ord på det jag känner. 
Så då stänger jag in allt inom mig och exploderar inombords istället.

För varför ska andra behöva höra alla tankar och funderingar...?

Jag önskar att jag bara kunde trycka på paus. 
Det finns ingen energi, ingen livslust. Jag orkar inte ens klappa katterna. Och då har det gått för långt. 
Jag vill inte prata, inte träffa någon. Allt jag vill, eller orkar, är att glo in i väggen och fortsätta tänka, vrida och vända... 

Jag orkar inte tänka mer. Vill bara att hjärnan ska hålla käften någon gång!  

Men samtidigt som jag tycker att hjärnan är i högvarv, så känner jag mig så tom på känslor att det skrämmer mig. 

jag vill inte något mer. jag orkar inte kämpa. jag vill bara ge upp, bara någon timme, någon dag, någon vecka... Pausa. 

om alla tankar är fula - får man skriva dom ändå?

Jag har slutat skriva här av den enkla anledningen att jag känner att jag inte kan ventilera mina tankar här.
Jag känner mig instängd mellan tystnad och katastrof- katastrof i hjärnan alltså.
 
Det finns så mycket som jag skulle behöva få ur mig i skrift men som inte går här. Jag känner mig på något vis stoppad.
Jag försöker skriva dagbok, men det funkar inte heller.
För om alla tankar jag behöver få ur mig är fula - får man skriva ner dom ändå?
 
Jag vill dela med mig av tankar, men jag vet att dom tankarna skulle såra folk, människor skulle missförstå, göra feltolkningar och i slutändan skulle det bara bli värre kaos än det redan är.
 
Så med det sagt, farväl kära blogg. 

nu var det en tag sedan

Nu var det ett bra tag sedan jag skrev något här. Jag har inte haft någon tid och lust, och helt ärligt har jag nästan glömt bort bloggen.
Jag har istället börjat skriva dagbok igen, där man jag skriva alla innersta känslor som ingen annan ska ha möjlighet att läsa.
 
Iallafall så tänkte jag bara dela med mig av att jag precis börjar ta mig upp efter en rejäl svacka i måendet. 
Jag har haft hemsk ångest, varit deprimerad och legat i sängen största delen av min lediga tid.
Men nu känner jag att det sakta men säkert börjar gå uppåt igen.
 
Det är så jobbigt när jag kommer i mina dippar. 
Ingenting känns överhuvudtaget. Tomheten ekar både i hjärna och hjärta. Fast att jag är lycklig så kan jag inte känna det. Det är liksom bara tomt.
Det går inte att gråta, inte att skratta. Man bara är helt enkelt.
 
Det är väldigt jobbigt för människorna i ens närhet, dom blir som handlingsförlamade och vet inte vad dom ska göra för att hjälpa en. Och vad kan man egentligen göra för en person som är deprimerad och har ångest?
För mig fungerar det att ha någon som säger "jag vet att du mår som en påse skit, att livet känns meningslöst och äckligt. Och det är okej. Du får må dåligt. Du får vara tyst, det är okej att du inte säger någonting alls."
För mig hjälper det att veta att personerna i min närhet älskar mig, även när jag är låg.
 
Men när man befinner sig längst inne i dipparna, svackorna, då fungerar inte tankarna på det viset. 
Jag ligger inte hemma och tänker på vilken tur jag har som har förstående människor i min närhet. Nej, jag tänker på att jag är livrädd att förlora dom - tänk om dom tror att jag är sur, tänk om dom kommer tröttna på mig. Är det nu dom inser hur skadad jag egentligen är?
Vänder dom nu, när dom ser att jag inte alltid är den där positiva och spralliga Zanna?
Kommer jag att vara ensam nu? 
Och så svarar jag mig själv, med all negativitet som finns - ja, nu kommer alla i din närhet att dra, du kommer vara ensam kvar nu. Och varför ska du då leva - när du inte kommer ha något att leva för?
 

Och sådär maler det omkring i huvudet på mig. Och jag blir mer och mer stressad över rädslan att förlora, men samtidigt växer tankarna på att ta mitt liv.
Allting blir en ond jävla cirkel som jag krigar för att ta mig ur, men samtidigt inte vågar ta mig ur - för när jag är uppe ur den - det är ju då jag kommer märka om jag står ensam kvar eller ej.
 
När molnen börjar lätta, och tankarna kan börja fokusera mer på bra saker, så inser jag ju återigen hur tokiga dom där negativa tankarna är. Att det bara är påhitt från mig själv.
Och visst, det är viktigt att kunna ta med sig den insikten tills nästa gång jag hamnar där nere igen, men samtidigt vet jag ju att det kommer vara samma procedur igen. Och igen. Och igen.
 
Men jag är en krigare. En jävel som aldrig ger upp. Även när jag försöker ge upp så går det inte. Något inom mig säger NEJ FÖR I HELVETE! Du har för mycket att se fram emot!!!
 

Det är märkligt ändå. Hur mycket man vet om sig själv och hur bra man känner sig själv. Men samtidigt är man en total främling och undrar vem man egentligen är..
Kommer det att komma en dag då man verkligen kan sätta sig ner med sig själv och säga högt "Det här är jag."

Det är den stora frågan.
 
Knasigt inlägg. Men lite tankar och känslor delar jag med mig av iallafall.
Håll ut i stormen. Det blir ljusare igen. Sen kanske det mörknar igen, men då kan vi alltid luta oss tillbaka med tanken på att molnen kommer skingra sig. 
 
 

långa nätter

Snart ger jag upp! När jag är så trött och sovredo att ögonen är knallröda och det rinner ur dom, men ändå inte kan somna - TROTS sömntabletter - så känner jag att jag blir helt sinnessjuk..
 
Det måste vara nå stora fel på mig, enda sen jag var liten har det varit såhär.
Det suger så sjukt hårt att inte kunna sova, att aldrig känna sig utvilad. Läkarna tar mig inte på allvar, dom skyller min insomnia på deprission, men jag är inge jävla deprimerad??!
 
Det finns nog inget jag inte har testat för att varva ner och kunna somna. Ibland funkar tabletter - men oftast inte.
 
Jaja.. Ska väl försöka en sväng till då.
Hej zombiezanna imorgon på jobbet. Bomull i hjärnan och blåsor i munnen. Ja! 

söndagsmys

Nu har precis mamma och pappa, Emelie och Ante åkt hem. Vi bjöd på middag - helstekt fläskytterfilé med ugnsrostade rotfrukter och potatis, rödvinsås och vutlökssås. Gott vare :) 
 
Till efterätt blev det en misslyckad chokladkolapaj. Men det slank ner det med :) 
 
Nu ska jag ta hand om disken och sen blir det sängen för den här lortjäntan.
Imorgon ska det rensas på vinden! 
 
Hejsvejs. 

den där mannen...

Tänk om det gick att beskriva karln jag delar mina dagar med..
Han som kan driva mig till vansinne när han är på sitt värsta retstickehumör. Han som får mig att kikna av skratt och han som står ut med mig vareviga dag.
 
Jag borde nog bli troende, för det verkar som att alla mina böner har blivit hörda.
 
Jag har en livskamrat som får mig att känna mig sedd och älskad varje dag.
Jag har en livskamrat som jag vet är meningen med mitt liv, en livskamrat som till och med har fått mig att börja borsta håret kontinuerligt.
 
Jag är jävligt lyckligt lottad måste jag säga. För jag får dela mitt liv med den underbaraste människan på denna jord.
 
Älskade, tokiga, helgalna, envisa, Henrik. Tänk om det fanns tillräckligt med ord som kunde beskriva vad jag känner för dig.
 
Ren & skär kärlek.
 
 
 

tankar

Nu är jag sådär svävande igen. I hjärnan. Det är lite konstigt, varje gång jag öppnar en ny burk medicin så blir det alltid så när medicinen åker ur kroppen på kvällarna. Aldrig andra eller tredje dagen. Bara första dagen. Konstigt med tanke på att det är samma medicin jag tar.
Äh, det är väl nå påhitt som hjärnan hittar på..
 
Jag vill så gärna bli helt skuldfri. Helst imorgon. Men så blir det ju inte. Det kommer ju att ta sin "lilla" tid tyvärr. Men hellre påväg än stillastående.
Men det som gnager mest i mig är att även när jag är skuldfri så kommer jag ha en prick hos Kronofogden i tre år framåt. Det betyder ytterligare tre år utan att ens kunna vara med som medsökande på ett lån om vi till exempel skulle vilja köpa en lägenhet eller ett hus.
 
Vad idiotiskt att sätta sig i den här sitsen. Så urbota jävla dumt. 
Men men. Man lär sig av sina misstag och det är lätt att vara efterklok.
 
Kanske är det därför min hjärna spökar.. För att så många i min närhet köper lägenhet och hus. Och jag vet att det är så många år kvar tills jag kan stå där och ha gjort det.
Jag har dåligt samvete för att jag har skulder, det känns på någotvis orättvist mot Henrik. Framförallt att mitt namn inte ens kommer kunna stå med brevid hans förens om kanske 5 år...
Det sabbar liksom inte bara för mig, utan för honom också.
 
Nej ni. Det spelar ingen roll om jag ältar det förflutna, det hjälper bara på fredag när jag kan sätta in ytterligare pengar hos ställena som ska ha betalt.
 
En sak som man lär sig av denna rävsax är att man inte ska skjuta fram saker, inte ta smslån när man är 18 år och inte vara så jävla dum i huvudet som jag varit...
 
Så, nu är det färdig deprimerat.
Hej. 

en resa både inombords och till det yttre

Jag har börjat gå upp i vikt igen. Konstigt... Eller inte. Dom senaste veckorna har det druckits läsk i princip varje dag, ätit chips och skräpmat var och varannan dag...
 
För att få inspiration och bli taggad för att ta tag i mina matvanor och börja träna, tittade jag igenom lite gamla bilder. Jag börjar nästan grina.
Fet, fula ögonbryn och en frisyr som ser ut som en gammal råtta... 
 
Jag satte ihop bilderna med bilder från december 2014, alltså förra veckan. Skillnaden är enorm. 
Men den ska bli större.
 
Nu är det slut med undanflykter! 
Nu jävlar. 
 
 
 

adjö 2014 - hallå 2015

Nytt år, och vad passar då inte bättre än att minnas det gångna året och dess innehåll.
 
Under år 2014 har jag blivit ännu kärare (ja, det var tydligen möjligt :)) i min härliga pojkvän. Jag har fått uppleva hundratals underbara timmar tillsammans med honom.
Han har under detta år fortsatt med sina tappra försök att lära mig att äta med kinapinnar, få mig att sluta slänga kläder på golvet och ta bort mitt hår från avloppet.
Han har fått mig att skratta mer än vad jag någonsin gjort. Han har gett mig så mycket kärlek under detta år så det går inte ens att försöka förklara hur det känns!
Om 2014 går att beskriva som kärlekens år - så kan jag bara tänka mig hur underbart 2015 kommer bli.
I januari kom även Sölve och flyttade hem till oss - familjen blev med ens komplett!
 
Under våren pluggade jag upp några betyg på Komvux. Det gick hur bra som helst och jag var sådär stensäker på att jag nu skulle göra det ordentligt - nu skulle mitt gymnasiebetyg bli fullständigt! (Sen gav jag upp och ville inte plugga mer, jag vill inte sitta still - jag vill jobba!)
Under sommaren började jag jobba på Coor, lokalvård på Sandvik. Jag har aldrig svettats så mycket och för första gången i mitt liv fick jag bajsvatten i munnen.
 
Under sensommaren, början på hösten, insåg jag att det inte var lönt att försöka kämpa emot känslan att jag faktiskt ska jobba inom restaurang, och framför allt med bakning. Varför ignorera något man är född till?
Så den 1/10 blev jag anställd på Ninjas Kök återigen, och det är det nästbästa på hela året. (Första plats är utan tvekan Henrik såklart!)

Ja, det finns såklart hur mycket som helst som jag har upplevt och gjort under 2014, men det mesta ska stanna inombords och förvaras som underbara minnen.

Jag har inga nyårslöften, utan tänker mer att 2015 ska bli året då jag ska bli ännu modigare, jag ska följa mitt hjärta till det yttersta och försöka vara mer positiv och inte så rädd för att göra fel.
Detta år ska bli ett år då jag vill lära mig massvis, utvecklas och växa som individ.

Tack för ett fint, kärleksfullt år, nu ser jag fram emot ett ännu starkare kärleksår!
 
 
 
 
 

här har jag det bra

Idag tog vi det idiotiska beslutet att åka till Valbo. Svetten porlade i pannan när vi stod och trängdes med allt folk i kön inne på H&M.
Så vi åkte till IKEA och köpte lite smått och gott istället.
 
Annars har dessa dagar varit otroligt slappa och sköna. Jag har i princip inte gjort någonting, och det har varit så härligt!
Imorgon efter att H slutar jobba så ska vi åka till Brattfors och äta mat och umgås lite med föräldrarna och Emelie och Ante.
 
Nu på kvällskvisten tog jag mig ett bad, tog med datorn in och tittade på serie samtidigt. Det är lyxigt det :)
Efter det har jag varit parkerad i sängen framför datorn, med lite godis. Blir nog tidig kväller ikväll, är sådär skönt trött och ska nog gå upp senast 8 imorgon och dona lite.
 
Ha en bra kväll. Hörs hej!
 
 
 
 

Dan före dan

Jaha, så sitter man här hemma bland tända ljus, ost och kex och Bingolottos uppesittarkväll. Än så länge ingen vinst, ett spel kvar, så bara att hålla tummarna!

Imorgon är det julafton. Henrik jobbar till 16, jag har tvättid under dagen och på eftermiddagen blir det väl lite julmat och sedan ingenting.
Känns helt okej :)
 
Nu är jag ledig fram till 12/1 . Skönt! Innan tisdag nästa vecka har jag inga speciella planer, ska väl bara vila upp mig. Sedan på tisdag åker vi till Sälen där nyår ska firas  :)

God jul!
 
 

när jag kommer hem tar jag av mig både skor och leende

Att jobba inom restaurangbranschen är kul, utvecklande och givande. Men som alla jobb så har det även sina nackdelar.
Stress, långa arbetsdagar och svullna fötter - megacheck på alla tre. 
 
Ett påklistrat leende dagarna i ända, 'hej hej, välkommen! Vad kan jag stå till tjänst med? Åh, du har lagt dina använda snuspåsar på tallriken och en stomipåse på toaletten? Ingen fara min vän, jag fixar!" 
 
Blåmärken på ben och mage efter att ha sprungit in i alla kanter och dörrar, skärsår på fingrarna som svider sådär skönt när man skär citroner. 
 
Det är kul. Det är verkligen kul att jobba inom restaurang, men vissa dagar vill jag bara spy på allt.
Vissa dagar undrar jag vad det är för fel på mig som tycker att det är roligt att jobba med detta.
Vissa dagar önskar jag mig inget hellre än ett 8-17 jobb. 
Vissa dagar önskar jag mig inget hellre än en sovmorgon, en dag utan att vara trevlig mot någon, en dag där jag fick säga "diska din egen jävla disk!!" 
 
Ikväll är en sån kväll. Jag vill inte stiga upp imorgon. Jag funderade på i bilen påväg hem om jag skulle köra av vägen med flit.
Men så kom jag på att det är 15 st jultallrikar mitt under lunchen imorgon, och folk kan ju inte komma till en tom restaurang..
 
Dessutom har min vattenallergi tagit sig till nya nivåer. Det är inte bara händerna, nej, även benen och fotsulorna, bakom öronen och brösten.
 
Man ska inte klaga antar jag. Men ikväll önskar jag mig en skitstark allergitablett, två hamburgare från Max och massage. 
 
 

morfmorfar

Jag minns ganska lite av min barndom, dom där första 6-7 åren. Minns småsaker men har egentligen inte särskilt många minnen från denna period. 
 
Förutom dig morfmorfar.
Jag minns att min favoritplats att åka till - var hem till dig.
Jag minns att jag var rädd att gå runt husknuten, för mamma hade sagt att det fanns ormar där.
Jag minns badplatsen som inte låg långt ifrån ditt hus. Badplatsen där det en gång var en andmamma som kom simmande med flera andungar på rad bakom.
Jag minns ditt köksskåp som var fyllt med tomma bregottförpackningar.
Jag minns dina goda pannkakor som du stekte i riktigt smör. 
Jag minns dig. Jag minns din röst, ditt skratt, hur du alltid gick med händerna bakom ryggen & sa 'det var då alles hemst', och att du sa 'pissa' istället för pizza. 
 
Jag önskar så att du hade fått levt längre. Att jag hade fått mer tid tillsammans med dig. Att jag hade fått fler minnen från dig. 
Jag önskar att du hade fått varit med när vi blev tonåringar. När Emelie tog studenten. Att du skulle fått vara med när mamma startade sitt företag.
Att du skulle fått träffa alla småkusiner. Att dom hade fått träffat dig. 
 
Jag känner ibland som att du är och hälsar på mig. Oftast när jag mår dåligt. Det känns som att du tittar till mig.
Och jag hoppas att det är med ett leende på dina läppar du tittar till mig. Att du är stolt över mig.
 
Jag saknar dig. 

Om

Ditt namn eller något annat som förklarar bilden

RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!
Vinn presentkort, helt gratis! - www.vinnpresentkort.nu
Spela poker, casino, bingo m.m online. Massor av bonusar på Bonusar inom Poker, Casino, Slots med mera - PokerCasinoBonus