http://imthesnok.blogg.se/

Nu är jag där igen. Huvudet är som inbäddat i någon konstig blandning av bomull och svinto. Det är mjukt samtidigt som det sticker till ibland av det vassa. 

Jag funderar. Vrider och vänder. Funderar på allt samtidigt som ingenting. 

 

Borta. Men ändå nära. För nära? 

 

Det kryper i kroppen och myrorna intar sina positioner i varenda lem i min kropp.

Dom vet vad dom ska göra. Ta över min kropp inifrån. Göra mig rastlös. Få mig att få det svårt att stanna på samma ställe. Svårare att pausa.

 

Det är inte första gången, och bergis inte den sista. Jag har varit här förut, massvis med gånger. Stått vid något som jag ser som ett vägskäl. Ett vägskäl där jag måste välja - höger eller vänster. Rakt fram eller snett bakåt.

Det finnurliga är att vägskälet alltid visar sig när det känts bra i en längre period.

Ungefär som att jag är så självdestruktiv att jag måste förstöra något fint och göra det fult, för att ha något att göra när jag limmar ihop igen. 

 

Jag har lärt mig att hantera det. Hantera rastlösheten och tankarna som driver mig åt fel håll. Har lärt mig stänga av. Blockera. 

 

Men trots att jag kan hantera, fokusera om och vända i rätt tid, så etsar sig känslan kvar ett tag.

Det är då det känns som bomullssvinto. 

 

Det måste hända något. Helst redan ikväll. Inte att jag måste hitta på något, som en promenad eller umgås med någon. Nej, det är djupare än så.

Det måste hända något i mitt huvud. Antingen måste en tanke släppa, eller födas.

 

Jag kan inte låta bli att liksom pilla lite extra på sårskorpan som aldrig läker ordentligt där i hjärtat. River till, kanske för att känna något. Påminna mig själv om att inte slappna av för mycket. 

Sårskorpan blir aldrig ett riktigt ärr. Och jag vill nog inte få ett ärr heller. Hellre en sårskorpa med olika ytskikt som jag kan pilla på ibland. 

 

Det är svårt att förklara sig själv för någon annan när man själv inte förstår.