http://imthesnok.blogg.se/

Godkväll!

I förmiddags tog jag och Henrik en timmes promenad i det härliga vädret. Superskönt och mysigt! Vi har börjat vara nyttiga och hurtiga nu, det känns bra, för jag har gått upp i vikt den senaste tiden känns det som (batteriet i vågen har tagit slut och det kanske är ett tecken? ;))

Sedan har vi storstädat här hemma, skönt. Och jag och katterna har setat på balkongen och solat :)

Imorgon 7:45 ska Puppi kastreras <3 Han och jag är nog lika nervösa skulle jag tro..

 

I lördags umgicks jag med världens bästa syster. Oj vad jag älskar henne! :)

 

Puss

 

Idag var jag till läkaren, han la till ett H, alltså har jag inte ADD utan ADHD. Han förstod inte varför dom satt ADD. Nåja, ingen särskilt skillnad för mig.

Får ingen ny medicin förens HC har gjort en bedömning angående min höga puls (vilopulsen är 91) och alldeles för högt blodtryck. Men det löser sig sa han som sket i vasken!

 

Igår hade jag en strålande dag, var på riktigt tokhumör. Härligt! Sen på kvällen hade jag och hjärtat spakväll. Fotbad, ansiktsmask & massa god frukt. Riktigt mysigt <3

Jag somnade jättetidigt och vaknade strålandes pigg imorse - har nog aldrig hänt :)


Nu ska jag plugga litegranna, sedan blir det bara slappt. Imorgon är det både skola och jobb som gäller igen. Gillar när jag har mycket att göra :) 
Har hamnat i fas med skolarbetena igen, det känns jätteskönt. Känns lättande att känna att jag inte behöver plugga precis varje sekund av dygnet för att göra mitt yttersta, utan att jag faktiskt kan ta det lite lugnt.

 

 

Hörs då hej!

 

Hur vet man vem man är, var man vill komma, var man ska, hur man mår, vilka drömmar man har, vilka vägar man ska gå?

Hur ska man veta vad man vill bli när man blir stor?

 

Författare. Författare. Det är ju det jag vill bli. Men det är ju inget yrke i egentlig mening. Det kan man ju bli hur som helst, skriv en bok - du är författare!
Men jag vill bli den författaren... Hon som skriver böcker i faslig tackt, som får läsarna att bita ner naglarna, tillochmed nagelbanden, att läsaren ska skrika ut högt efter den allra sista meningen "Neeeeeej, den får inte sluta såhär! Det måste komma en till!" Och att läsaren ska skicka ett mail till mig med frågan - kommer det flera?! 

Och jag ska kunna leva på mina böcker. Kanske inte bli rik, men klara mig. 

 

Men vad ska jag göra medan jag skriver dessa böcker? Vad ska jag göra mellan fantasierna och verkligheten? Vad ska jag göra?

Nu pluggar jag. Men om två månader, vad gör jag då? Vad gör jag om ett halvår? Vad vill jag göra?

 

Jag vet inte vad jag vill. Jag önskar att någon kunde säga åt mig vad jag ska göra, då hade det blivit lite lättare. 
Jag har bara erfarenhet från restaurangbranschen, men jag kan garanterat så mycket mer än att baka, vända burgare, vika servetter, slå in kassan, hälla upp vin, ta betalt och skriva bongar. 

Men vad vill jag göra då, mellan fantastin och verkligheten? Eller egentligen det som är verkligheten... 

 

Kan jag tänka mig att jobba med gamlingar, byta blöja på dom? Nja. Tanken får mig att rynka på näsan. 
Telefonförsäljare? Nej. Det har jag gjort, och tänker inte göra det igen. Jag blir bara ledsen.

Prostituerad? Nej. 

Lokalvårdare? Jo, det skulle jag absolut kunna tänka mig!
Butiksbiträde? Ja. 

 

Jag är inte kräsen, jag skulle förmodligen kunna ta vilket jobb som helst som inbringar pengar. Men det som gnager i mig är känslan av att inte veta vad jag vill, kan eller ska göra. 
Ska jag som så många andra läsa till undersköterska? Då kanske man får jobb inom hemtjänsten iallafall. Men där kommer det där med att torka bajs (kanske är överdrivet av mig att skriva så!?)

 

Jag är rädd för verkligheten. Det är lättare att sväva iväg i drömmarnas värld, tänka sådär fluffiga tankar som att allting löser sig, och att jag inte alls sitter i soffan utan är djungeln och tittar på elefanter. 
Men det kanske är dags för mig att växa upp nu. Lägga drömmarna på hyllan ett par år - komma in i verkligheten och damma av den, blåsa bort det översta lagret damm och ta tag i vad jag ska göra? 
Det kanske är dags för drömmarna att bli dammiga ett tag? 

Eller så utbildar jag mig till snickare. 

 

Varför kunde ingen talat om att det var såhär krånligt att vara 23 år och inse att man är vuxen helt plötsligt? Jag vill inte vara vuxen. Jag vill kunna leva på mina drömmar.

Kanske är jag så rädd för verkligheten för att jag tror att allt blir tråkigt då? Att det är tråkigt att vara vuxen, ha vuxenpärmar, ett stadigt arbete att gå till på morgonen och en lön som alltid kommer i tid?
Fast är det inte det jag ändå vill komma åt? En stabilitet. Som jag aldrig har haft. 

 

Tänk vad bra det hade varit om jag någonsin kunde bestämma mig för vad jag ska göra!

Idag kom plugglusten tillbaka, smygandes, men ändå kännbar. Skönt tycker jag!
Har precis gjort uppgifter till Information & Kommunikation och skickat in. Skönt att få det gjort. Nu ska jag läsa lite om sexualitet och dess historia 150 år bakåt. Ska nämligen göra en fördjupning om det..

 

Annars så har jag varit jätteförkyld, kändes nästan som influensa. Men är på bättringsvägen nu, är bara väldigt trött/seg och har hosta. Men det försvinner nog snart :) Har snytit mig så mycket att jag nu ömsar skinn på och runt näsan = osexigt. Så förtillfället är näsan insmetad med massvis av Helosan. 

Vi har fått det jättemysigt här hemma nu, satt upp hyllor i både vardagsrum och kök, köpt lite prydnadssaker och fyndat på loppis igår. Känns riktigt hemtrevligt! 
Nu fattas det bara taklampor, och lite småplock, sen känner iallafall jag mig nöjd här hemma :)

H jobbar till 22 ikväll och det är ganska skönt, då får jag pluggro och jag tycker om att vara ensam lite då&då. Och fördelen när han är på jobbet är att jag blir fruktansvärt lat gällande att t.ex. åka och handla (har bara två cigg kvar...) men jag orkar/vill inte åka/gå själv och handla... Så då sparar jag liksom pengar ;)
Kanske tar tillfället i akt och gör ett nytt försök att sluta röka igen, det funkade så himla bra sist. Det var knappt jobbigt, men dum som man är föll man tillbaka i den stinkande avgrunden. 

Ja, lathet kan vara positivt ibland - det kan få en att sluta röka :D

 

Imorgon ska jag träffa Kim på stan, ta en lunch och så ska jag gå till MakeUpStore och handla upp mitt presentkort jag fick i julklapp av Emelie. Då kanske man kan börja se snygg och levande ut sen, med smink som har dom rätta färgerna osv osv osv. Jag kan inte sånt där ja, vad man ska ha för concealer och puder och skit. Så det blir ju toppen att man får råd och hjälp, då kanske det tillochmed blir kul att sminka sig? :)

Nej ni gamla babianarslen, nu ska jag plocka ur diskmaskinen och sedan sätta igång med pluggandet igen. Slänger med en bild på hur vi har det här hemma :)

 

Puss och kram!

 

Förlåt kära grannar,  för att jag nyss bakat en himmelsk banan&chokladkaka som alldeles säkert doftar enda ut i trapphuset. Plinga på om ni vill smaka ;)

Det kanske finns en Gud?! 

I över en vecka har jag haft den låten på huvudet, "Afasi & Filthy - Jobb", och den kanske stämmer bra in på mig just nu. Iallafall det första dom sjunger, "allting kommer lösas och bli bättre igen..." 

Jösses vad jag nötte den låten när den kom, eller vad man ska säga. Och nu är den tillbaka i mitt huvud.  Nåväl, nog om det.

 

Jag stod precis i duschen och började tänka på att det förmodligen är vid sånahär tillfällen då jag som mest önskar att jag hade någon form av tro. Kanske på en gud, eller iallafall någon högre makt.

Eller någon som bara kunde svara på alla frågor som man har. Någon som kunde inbringa någon form av trygghet, vagga in mig i ett lugn. Något sådant. 

Det stör mig att hur mycket jag än försöker så finner jag ingen tro, någonstans. Jag kan inte känna att det skulle finnas någon gud, eller flera gudar, jag är nog helt enkelt en vetenskapsmänniska. 
Men det känns irriterande och gnagande att jag ändå inte kan slå bort tanken och önskan på det där känslosamma lugnet som många religiösa/troende människor har. Har dom det eller säger dom så för att det har sagts så i alla år? 

Kanske är det ren inbillning att jag tror att det skulle bli "lättare" om jag hade någon tro, kanske tänker jag så för att inlinda mig själv i någon trygghet? Inte vet jag. Det är väl kanske extensiella frågor det här, sånadär frågor som man inte kan få svar på av någon annan än sig själv?

 

Jag önskar att jag kunde lita mer på mig själv och mitt förnuft. Att jag kunde slappna av och känna att det inte är hela världen om det är lite katthår på golvet medan jag pluggar.. Eller att världen inte går under om jag inte klarar matteprovet imorgon.
Men jag kan liksom inte rå för att jag vill vara bra på allting, antingen ska jag vara bra på precis allting, eller så ger jag upp helt. Och det är det jag har gjort förr, gett upp, direkt när jag inte kunnat vara bra direkt. 
Jag förundras och ser upp till alla människor som har barn, jobb och boende. Herrejösses vad ni/dom måste ha fokus och koncentration. Jag kan inte ens tänka mig att ta hand om ett barn samtidigt som jag ska kunna somna i tid om kvällarna, ha relativt städat hemma och sköta ett jobb eller skola. Jag kan ju knappt koncentrera mig på att raka det vänstra benet utan att börja skrubba skinkorna på samma gång.... ;)

Sen förundras jag över mina egna tankegångar och prioriteringar. Jag har jättemycket att göra inom skolan just nu, och jag försöker faktiskt, verkligen, men samtidigt som jag sitter och pluggar till ett prov börjar jag hålla på med fördjupning i ett annat ämne. Och under tiden jag gör dom båda sakerna så sitter jag och förbannar mig över binära tal och prefix. 
Jag önskar att jag kunde sätta alla fokus och energi på ett och samma ställe, det blir ju så mycket bättre då, det vet jag ju så väl. Och det stör mig att jag är så jävla bra på att skriva och prata om sånahär saker, men att i praktiken kan jag inte alls ta till mig det. 
Det låter så bra när jag skriver/säger att jag pluggar. Men sen sitter jag där, här, och är någon helt annanstans. Dagarna flyger förbi och jag sitter på kvällarna med nerbitna naglar och mörka ringar under ögonen, och tänker "imorgon tar jag nya tag igen!" men när imorgon kommer, då är det samma visa som idag.

Förbannat!

Det låter så oerhört banalt. Det är väl bara att sätta sig tänker kanske ni, och jag tänker också så. Men när jag sitter där med matteboken, så tittar jag kanske upp i taket och börjar fundera på vad vi ska ha för taklampa i vardagsrummet. Sen går jag in och kissar, och då börjar jag fundera över hur man bäst kan placera tandborsthållaren på handfatet (det är så otroligt irriterande med dom där nerbuktningarna, där jag antar att tvålen ska ligga?!).

Förstår ni vad jag menar? Jag är överallt och ingenstans i huvudet.

 

Jag vill vara mer som Henrik. Han är så lugn och härlig. "Det löser sig. Fånga dagen!" säger han. Och det är ju sant. Men jag fångar dagen på ett helt annat vis än honom. Jag fångar dagen genom att jaga upp den, låta timmarna passera utan att få ett skit gjort, bara i huvudet, och han fångar dagen genom att se allt det fina, det lilla som gör saker stora. Så vill jag också vara.
Se allt så som det är. Inte förstora upp saker och förgöra dom innan dom ens kommit till liv.

 

Ja, det är tur att jag lever idag. Hade mina tankar skrivits ner på 1600talet hade jag väl blivit lobotomerad och dödad för längesedan. 
Nej, jag skulle nog behöva någon som är en diktator i mitt liv. Iallafall i skolarbeten. Någon som pekar med hela handen och säger åt mig vad jag ska göra, annars blir jag bestraffad.
Fast när jag tänker på det så hade jag nog blivit så nyfiken på vad bestraffningen var, så jag hade nog inte följt order ändå.

 

Vilken krånglig människa jag är. Eller så inte. Alla kanske är såhär, vad vet jag. 
Det är lika bra att försöka krångla ur tummen ur röven nu, det får ligga lite katthår på golvet och soffkuddarna får ligga hullerombuller, för nu ska jag plugga. Önska mig lycka till, det behövs.

 

 

Tisdag - matteprov

Onsdag - religionsprov

Torsdag - samhällskunskapsprov

Plus att jag har den där stora inlämningsuppgiften till religionen, samt en liten fördjupning inom samhällskunskap som ska redovisas muntligt.

Just nu sitter jag och pluggar inför religionsprovet.

För tillfället känner jag inte igen mig själv, har hamnat i en djup svacka, stressad och är surig och ledsen mest hela tiden. Men det går säkert över snart, det gör det alltid. 

Ikväll ska jag och Henrik gå på dejt. Det blir ut och käka någonstans och sedan bio :) mys! 

Nu ska jag återgå till studierna och kaffet! Hejhej!