http://imthesnok.blogg.se/

I över en vecka har jag haft den låten på huvudet, "Afasi & Filthy - Jobb", och den kanske stämmer bra in på mig just nu. Iallafall det första dom sjunger, "allting kommer lösas och bli bättre igen..." 

Jösses vad jag nötte den låten när den kom, eller vad man ska säga. Och nu är den tillbaka i mitt huvud.  Nåväl, nog om det.

 

Jag stod precis i duschen och började tänka på att det förmodligen är vid sånahär tillfällen då jag som mest önskar att jag hade någon form av tro. Kanske på en gud, eller iallafall någon högre makt.

Eller någon som bara kunde svara på alla frågor som man har. Någon som kunde inbringa någon form av trygghet, vagga in mig i ett lugn. Något sådant. 

Det stör mig att hur mycket jag än försöker så finner jag ingen tro, någonstans. Jag kan inte känna att det skulle finnas någon gud, eller flera gudar, jag är nog helt enkelt en vetenskapsmänniska. 
Men det känns irriterande och gnagande att jag ändå inte kan slå bort tanken och önskan på det där känslosamma lugnet som många religiösa/troende människor har. Har dom det eller säger dom så för att det har sagts så i alla år? 

Kanske är det ren inbillning att jag tror att det skulle bli "lättare" om jag hade någon tro, kanske tänker jag så för att inlinda mig själv i någon trygghet? Inte vet jag. Det är väl kanske extensiella frågor det här, sånadär frågor som man inte kan få svar på av någon annan än sig själv?

 

Jag önskar att jag kunde lita mer på mig själv och mitt förnuft. Att jag kunde slappna av och känna att det inte är hela världen om det är lite katthår på golvet medan jag pluggar.. Eller att världen inte går under om jag inte klarar matteprovet imorgon.
Men jag kan liksom inte rå för att jag vill vara bra på allting, antingen ska jag vara bra på precis allting, eller så ger jag upp helt. Och det är det jag har gjort förr, gett upp, direkt när jag inte kunnat vara bra direkt. 
Jag förundras och ser upp till alla människor som har barn, jobb och boende. Herrejösses vad ni/dom måste ha fokus och koncentration. Jag kan inte ens tänka mig att ta hand om ett barn samtidigt som jag ska kunna somna i tid om kvällarna, ha relativt städat hemma och sköta ett jobb eller skola. Jag kan ju knappt koncentrera mig på att raka det vänstra benet utan att börja skrubba skinkorna på samma gång.... ;)

Sen förundras jag över mina egna tankegångar och prioriteringar. Jag har jättemycket att göra inom skolan just nu, och jag försöker faktiskt, verkligen, men samtidigt som jag sitter och pluggar till ett prov börjar jag hålla på med fördjupning i ett annat ämne. Och under tiden jag gör dom båda sakerna så sitter jag och förbannar mig över binära tal och prefix. 
Jag önskar att jag kunde sätta alla fokus och energi på ett och samma ställe, det blir ju så mycket bättre då, det vet jag ju så väl. Och det stör mig att jag är så jävla bra på att skriva och prata om sånahär saker, men att i praktiken kan jag inte alls ta till mig det. 
Det låter så bra när jag skriver/säger att jag pluggar. Men sen sitter jag där, här, och är någon helt annanstans. Dagarna flyger förbi och jag sitter på kvällarna med nerbitna naglar och mörka ringar under ögonen, och tänker "imorgon tar jag nya tag igen!" men när imorgon kommer, då är det samma visa som idag.

Förbannat!

Det låter så oerhört banalt. Det är väl bara att sätta sig tänker kanske ni, och jag tänker också så. Men när jag sitter där med matteboken, så tittar jag kanske upp i taket och börjar fundera på vad vi ska ha för taklampa i vardagsrummet. Sen går jag in och kissar, och då börjar jag fundera över hur man bäst kan placera tandborsthållaren på handfatet (det är så otroligt irriterande med dom där nerbuktningarna, där jag antar att tvålen ska ligga?!).

Förstår ni vad jag menar? Jag är överallt och ingenstans i huvudet.

 

Jag vill vara mer som Henrik. Han är så lugn och härlig. "Det löser sig. Fånga dagen!" säger han. Och det är ju sant. Men jag fångar dagen på ett helt annat vis än honom. Jag fångar dagen genom att jaga upp den, låta timmarna passera utan att få ett skit gjort, bara i huvudet, och han fångar dagen genom att se allt det fina, det lilla som gör saker stora. Så vill jag också vara.
Se allt så som det är. Inte förstora upp saker och förgöra dom innan dom ens kommit till liv.

 

Ja, det är tur att jag lever idag. Hade mina tankar skrivits ner på 1600talet hade jag väl blivit lobotomerad och dödad för längesedan. 
Nej, jag skulle nog behöva någon som är en diktator i mitt liv. Iallafall i skolarbeten. Någon som pekar med hela handen och säger åt mig vad jag ska göra, annars blir jag bestraffad.
Fast när jag tänker på det så hade jag nog blivit så nyfiken på vad bestraffningen var, så jag hade nog inte följt order ändå.

 

Vilken krånglig människa jag är. Eller så inte. Alla kanske är såhär, vad vet jag. 
Det är lika bra att försöka krångla ur tummen ur röven nu, det får ligga lite katthår på golvet och soffkuddarna får ligga hullerombuller, för nu ska jag plugga. Önska mig lycka till, det behövs.