http://imthesnok.blogg.se/

Hur vet man vem man är, var man vill komma, var man ska, hur man mår, vilka drömmar man har, vilka vägar man ska gå?

Hur ska man veta vad man vill bli när man blir stor?

 

Författare. Författare. Det är ju det jag vill bli. Men det är ju inget yrke i egentlig mening. Det kan man ju bli hur som helst, skriv en bok - du är författare!
Men jag vill bli den författaren... Hon som skriver böcker i faslig tackt, som får läsarna att bita ner naglarna, tillochmed nagelbanden, att läsaren ska skrika ut högt efter den allra sista meningen "Neeeeeej, den får inte sluta såhär! Det måste komma en till!" Och att läsaren ska skicka ett mail till mig med frågan - kommer det flera?! 

Och jag ska kunna leva på mina böcker. Kanske inte bli rik, men klara mig. 

 

Men vad ska jag göra medan jag skriver dessa böcker? Vad ska jag göra mellan fantasierna och verkligheten? Vad ska jag göra?

Nu pluggar jag. Men om två månader, vad gör jag då? Vad gör jag om ett halvår? Vad vill jag göra?

 

Jag vet inte vad jag vill. Jag önskar att någon kunde säga åt mig vad jag ska göra, då hade det blivit lite lättare. 
Jag har bara erfarenhet från restaurangbranschen, men jag kan garanterat så mycket mer än att baka, vända burgare, vika servetter, slå in kassan, hälla upp vin, ta betalt och skriva bongar. 

Men vad vill jag göra då, mellan fantastin och verkligheten? Eller egentligen det som är verkligheten... 

 

Kan jag tänka mig att jobba med gamlingar, byta blöja på dom? Nja. Tanken får mig att rynka på näsan. 
Telefonförsäljare? Nej. Det har jag gjort, och tänker inte göra det igen. Jag blir bara ledsen.

Prostituerad? Nej. 

Lokalvårdare? Jo, det skulle jag absolut kunna tänka mig!
Butiksbiträde? Ja. 

 

Jag är inte kräsen, jag skulle förmodligen kunna ta vilket jobb som helst som inbringar pengar. Men det som gnager i mig är känslan av att inte veta vad jag vill, kan eller ska göra. 
Ska jag som så många andra läsa till undersköterska? Då kanske man får jobb inom hemtjänsten iallafall. Men där kommer det där med att torka bajs (kanske är överdrivet av mig att skriva så!?)

 

Jag är rädd för verkligheten. Det är lättare att sväva iväg i drömmarnas värld, tänka sådär fluffiga tankar som att allting löser sig, och att jag inte alls sitter i soffan utan är djungeln och tittar på elefanter. 
Men det kanske är dags för mig att växa upp nu. Lägga drömmarna på hyllan ett par år - komma in i verkligheten och damma av den, blåsa bort det översta lagret damm och ta tag i vad jag ska göra? 
Det kanske är dags för drömmarna att bli dammiga ett tag? 

Eller så utbildar jag mig till snickare. 

 

Varför kunde ingen talat om att det var såhär krånligt att vara 23 år och inse att man är vuxen helt plötsligt? Jag vill inte vara vuxen. Jag vill kunna leva på mina drömmar.

Kanske är jag så rädd för verkligheten för att jag tror att allt blir tråkigt då? Att det är tråkigt att vara vuxen, ha vuxenpärmar, ett stadigt arbete att gå till på morgonen och en lön som alltid kommer i tid?
Fast är det inte det jag ändå vill komma åt? En stabilitet. Som jag aldrig har haft. 

 

Tänk vad bra det hade varit om jag någonsin kunde bestämma mig för vad jag ska göra!