när allt man känner är ångest
Försöker att tänka annorlunda. Försöker vända tankarna. Försöker vrida och vända.
Försöker andas. Försöker kopplar bort.
Men allt är ett enda stort virrvarr av ångest och oro.
Jag kan inte längre fungera normalt. Trycket mot bröstet är så hårt och tungt att det är svårt att andas.
Jag kan inte prata med någon om hur jag känner, inte så att jag inte har någon att prata med - det finns många - men jag kan inte sätta ord på det jag känner.
Så då stänger jag in allt inom mig och exploderar inombords istället.
För varför ska andra behöva höra alla tankar och funderingar...?
Jag önskar att jag bara kunde trycka på paus.
Det finns ingen energi, ingen livslust. Jag orkar inte ens klappa katterna. Och då har det gått för långt.
Jag vill inte prata, inte träffa någon. Allt jag vill, eller orkar, är att glo in i väggen och fortsätta tänka, vrida och vända...
Jag orkar inte tänka mer. Vill bara att hjärnan ska hålla käften någon gång!
Men samtidigt som jag tycker att hjärnan är i högvarv, så känner jag mig så tom på känslor att det skrämmer mig.
jag vill inte något mer. jag orkar inte kämpa. jag vill bara ge upp, bara någon timme, någon dag, någon vecka... Pausa.
Kommentarer
Trackback
