http://imthesnok.blogg.se/

Jag hann precis komma till sjukhuset, några minuter senare tog hon sitt sista andetag.. 

Jag vet inte hur jag känner eller hur jag mår. Helt tom och ihålig. 

Jag trodde verkligen att hon skulle klara sig. Att allt bara vara en ond mardröm som snart skulle vara slut. 

Men det tog slut på helt fel sätt..... 

Det gör så ont samtidigt som jag inte känner någonting alls. Det är så konstigt! 

Jag gråter i omgångar, när jag inser att jag aldrig mer kommer att få höra henne säga 'mormor tänker på dig varje dag!', aldrig mer få ett par raggsockor i julklapp och aldrig mer få känna hennes lukt... Det gör så ont att jag skulle kunna kräkas. 

Det är ju min mormor. Hur ska jag klara mig nu utan henne?! 

Jag saknar dig. Och jag älskar dig tills mitt hjärta slutar slå. ❤️ 

Försöker andas. Försöker kopplar bort. 

Men allt är ett enda stort virrvarr av ångest och oro. 

Jag kan inte längre fungera normalt. Trycket mot bröstet är så hårt och tungt att det är svårt att andas. 

Jag kan inte prata med någon om hur jag känner, inte så att jag inte har någon att prata med - det finns många - men jag kan inte sätta ord på det jag känner. 

Så då stänger jag in allt inom mig och exploderar inombords istället.

För varför ska andra behöva höra alla tankar och funderingar...?

Jag önskar att jag bara kunde trycka på paus. 

Det finns ingen energi, ingen livslust. Jag orkar inte ens klappa katterna. Och då har det gått för långt. 

Jag vill inte prata, inte träffa någon. Allt jag vill, eller orkar, är att glo in i väggen och fortsätta tänka, vrida och vända... 

Jag orkar inte tänka mer. Vill bara att hjärnan ska hålla käften någon gång!  

Men samtidigt som jag tycker att hjärnan är i högvarv, så känner jag mig så tom på känslor att det skrämmer mig.