http://imthesnok.blogg.se/

Nu var det ett bra tag sedan jag skrev något här. Jag har inte haft någon tid och lust, och helt ärligt har jag nästan glömt bort bloggen.
Jag har istället börjat skriva dagbok igen, där man jag skriva alla innersta känslor som ingen annan ska ha möjlighet att läsa.

 

Iallafall så tänkte jag bara dela med mig av att jag precis börjar ta mig upp efter en rejäl svacka i måendet. 
Jag har haft hemsk ångest, varit deprimerad och legat i sängen största delen av min lediga tid.

Men nu känner jag att det sakta men säkert börjar gå uppåt igen.

 

Det är så jobbigt när jag kommer i mina dippar. 
Ingenting känns överhuvudtaget. Tomheten ekar både i hjärna och hjärta. Fast att jag är lycklig så kan jag inte känna det. Det är liksom bara tomt.

Det går inte att gråta, inte att skratta. Man bara är helt enkelt.

 

Det är väldigt jobbigt för människorna i ens närhet, dom blir som handlingsförlamade och vet inte vad dom ska göra för att hjälpa en. Och vad kan man egentligen göra för en person som är deprimerad och har ångest?

För mig fungerar det att ha någon som säger "jag vet att du mår som en påse skit, att livet känns meningslöst och äckligt. Och det är okej. Du får må dåligt. Du får vara tyst, det är okej att du inte säger någonting alls."

För mig hjälper det att veta att personerna i min närhet älskar mig, även när jag är låg.

 

Men när man befinner sig längst inne i dipparna, svackorna, då fungerar inte tankarna på det viset. 
Jag ligger inte hemma och tänker på vilken tur jag har som har förstående människor i min närhet. Nej, jag tänker på att jag är livrädd att förlora dom - tänk om dom tror att jag är sur, tänk om dom kommer tröttna på mig. Är det nu dom inser hur skadad jag egentligen är?
Vänder dom nu, när dom ser att jag inte alltid är den där positiva och spralliga Zanna?
Kommer jag att vara ensam nu? 

Och så svarar jag mig själv, med all negativitet som finns - ja, nu kommer alla i din närhet att dra, du kommer vara ensam kvar nu. Och varför ska du då leva - när du inte kommer ha något att leva för?

Och sådär maler det omkring i huvudet på mig. Och jag blir mer och mer stressad över rädslan att förlora, men samtidigt växer tankarna på att ta mitt liv.

Allting blir en ond jävla cirkel som jag krigar för att ta mig ur, men samtidigt inte vågar ta mig ur - för när jag är uppe ur den - det är ju då jag kommer märka om jag står ensam kvar eller ej.

 

När molnen börjar lätta, och tankarna kan börja fokusera mer på bra saker, så inser jag ju återigen hur tokiga dom där negativa tankarna är. Att det bara är påhitt från mig själv.

Och visst, det är viktigt att kunna ta med sig den insikten tills nästa gång jag hamnar där nere igen, men samtidigt vet jag ju att det kommer vara samma procedur igen. Och igen. Och igen.

 

Men jag är en krigare. En jävel som aldrig ger upp. Även när jag försöker ge upp så går det inte. Något inom mig säger NEJ FÖR I HELVETE! Du har för mycket att se fram emot!!!

Det är märkligt ändå. Hur mycket man vet om sig själv och hur bra man känner sig själv. Men samtidigt är man en total främling och undrar vem man egentligen är..

Kommer det att komma en dag då man verkligen kan sätta sig ner med sig själv och säga högt "Det här är jag."

Det är den stora frågan.

 

Knasigt inlägg. Men lite tankar och känslor delar jag med mig av iallafall.

Håll ut i stormen. Det blir ljusare igen. Sen kanske det mörknar igen, men då kan vi alltid luta oss tillbaka med tanken på att molnen kommer skingra sig.