http://imthesnok.blogg.se/

Känner att jag måste skriva av mig. Det spelar ingen roll om ingen läser, det är inte det som är meningen med denna text. Om någon som läser motförmodan skulle känna sig utpekad eller sårad av detta, så ber jag egentligen inte om ursäkt för det. Men en förvarning kan ni väl få - detta kommer vara en text om mina känslor, tankar och funderingar. En text om mitt liv, i stora och små delar.

 

Vad har format mig till den jag är idag?

Är det mina trasiga, sjukliga förhållanden som jag befunnit mig i? Allt jag tillåtit hända, som jag egentligen vetat var så fel?
Är det alla elaka ord, texter och påhopp som har format mig till den unga kvinna jag är idag? Eller är det mitt suktande efter att hitta ´hem´? 

 

Jag har alltid haft förhållanden. När jag var 12 år, skulle fylla 13 och börja högstadiet, blev jag tillsammans med en kille. Min allra första, riktiga pojkvän. Han var tre år äldre och skulle börja gymnasiet i Sandviken.

Han hade långt hår och lyssnade på hårdrock. Väggarna i hans sovrum pryddes av "tygaffischer" med Metallica på, och han hade skivställ som nästan var från golv till tak - fyllda med dammiga skivor med all sorts hårdrock. Jag var stormförtjust!

Inte nog med hans musiksmak och långa hår - han var snäll. Genomsnäll helt enkelt. Han spelade CS och WOW och jag spelade Sims på en annan dator. Vi kunde vara vakna dygnena runt, och jag minns såväl nätterna som inte innehöll ett uns av sömn, då när tvn stått på hela natten och det till slut bara blev en blå bild med massa nyhetstexter som rullade längsmed kanten.

I 8an började jag bli mobbad av mina skolkamrater. Jag var ful, förtjänade inte att leva, hur fan kunde man se ut som mig?! 
Allt för att jag annammade mig lite av hårdrockstilen, alternativt "emo", med mitt ibland svarta hår, som vissa stunder färgades rött och blått. Jag hade avklippta Ramones tshirtar på mig som halternecklinnen, ibland hade jag endast en palestinasjal knuten runt överkroppen. Jag piercade läppen och näsan. Jag var helt enkelt mig själv.

Men, i Ockelbo fick man inte vara annorlunda. Där skulle man se ut som alla andra för att passa in. Men jag passade ju inte in - varken min stil eller min humor, mina intressen eller mina ord.

Ungefär halva årskurs 8 stannade jag hemma från skolan. Varför skulle jag gå dit och bli hatad för att jag inte var som dom?

 

Efter 2.5 år gjorde vi slut, jag och killen. Jag skulle börja sista terminen av 9an och var väl redo för något nytt. Vad vet jag?
Jag bestämde mig för att söka till Estetiska linjen i Sandviken, musik, skulle jag gå! För jag både spelade trummor och sjöng.

 

Mina föräldrar var underbara - dom lät mig flytta till en lägenhet i Sandviken, en lägenhet som jag kom att skulle dela med den underbaraste människan jag någonsin träffat - Sandra, Sandra från Falun.

Jag och Sandra träffades bara en gång den sommaren innan gymnasiet började. Vi åt på McDonalds, vi beställde exakt samma mat och tyckte att det var ett jättebra tecken!

Att flytta ihop med någon jag aldrig träffat, från en helt annan stad, skulle jag aldrig våga göra nu. Men det var nog meningen :)

Iallafall så trodde jag att jag skulle känna mig som hemma på gymnasiet, bland alla långhåriga killar som spelade både bas, gitarr och trummor. Jag trodde att jag skulle kunna få vara den jag var.

Men... Något hände, (kanske inte helt otippat när en 15 (snart 16) åring flyttar hemifrån), jag trivdes inte med mina nya klasskompisar, och började skita i skolan.

 

Första terminen i andra ring, beslutade jag mig för att hoppa av skolan. 

Sedan första året på gymnasiet hade jag varit tillsammans med min andra, riktiga pojkvän, F. Han var gullig och sådär, men hade ett väldigt kontrollbehov, vilket även utvecklades hos mig.

Vi bråkade mest, litade inte på varandra och jag tillochmed tjuvrökte för honom. Om jag skulle hem till honom - skyndade jag mig att röka flera cigg i rad, sedan slängde jag mig i duschen och borstade tänderna och allt där emellan.

 

När jag fyllde 18 år gjorde jag slut med honom, på ett väldigt hemskt och taskigt sätt.

 

Så - 18 år och livet leker. tänkte väl jag.

Det var då jag började festa mycket, jag stal pengar från mina föräldrar för att kunna åka till Stockholm med en vän. Jag tatuerade mig. Jag struntade i att betala räkningar, och till slut försökte jag ta mitt liv. Jag behövde hjälp. Allt hade spårat ur.

 

Jag fick flytta hem till Brattfors igen. Började komvux i Ockelbo, började väl få lite ordning på mitt liv. 

Sen våren 2009 träffade jag P. Det var då helvetet började om, fast denna gång värre.

 

Vårat förhållande kantades från första månaden av otrohet från hans sida, han ljög om princip allt som går att ljugas om. Han sket totalt i mig och hur jag mådde.

Jag mådde så dåligt psykiskt och han fortsatte att ljuga och vara otrogen. 

I december 2009 försökte jag ta mitt liv och blev inlagd på psykriatiska akutmottagningen i en vecka.

 

Varför jag stannade?

Jag stannade för att jag inte trodde att det gick att älska någon som mig. Varför skulle någon, innerligt kunna älska och uppskatta varenda uns av mig!?

 

Efter 3,5 år tillsammans med P, kommer polisen och gör en husrannsakan i våran gemensamma lägenhet. Dom tar datorer, minneskort, rotade igenom till och med mina underkläder.

Jag förstod ingenting?! P sa ingenting. Han visste inte vad som hände sa han. 

Vi fick tillbaka våra saker efter ett par veckor. Fortfarande fick jag inget svar om vad som hände - polisen sa att jag inte var inblandad så jag fick inte någon information från dom. P fortsatte vara tyst. 

 

Ett halvår senare, i februari 2013, ringer min mobil. Det är från polisen. Jag ska in på förhör. JAG SKA IN PÅ FÖRHÖR?!?!?!!?!?

Jag blev tilldelad en advokat från Göterborg, som över telefon berättade för mig vad allt handlade om. 
Det var en ung tjej som gjort en anmälan, anmälan på en kvinna som kallade sig för "Sofia" på internet, som den andra kvinnan haft kontakt med en längre tid. "Sofia" ska ha tvingat den andra kvinnan att skicka nakenbilder etc. och om hon inte gjorde som hon blivit tillsagd skulle bilderna som "Sofia" redan hade, spridas på internet.

Advokaten berättade att polisens tekniker hade hittat spår på både P's dator och några spår på min laptop, som gjorde att både han och jag var misstänkta.

Min värld föll i miljoner bitar. Var detta ett skämt? VAR DETTA ETT SKÄMT?!

Jag fick komma på förhör på polishuset i Sandviken, tillsammans med advokaten från Göterborg (en underbar kvinna!) och först där inne på förhöret fick jag redovisat för mig vad som hänt och varför jag och P var misstänkta.
Jag bröt ihop. En av mina drömmar är att bli kriminolog. Skulle den drömmen föralltid vara över nu? 
Jag har aldrig varit så rädd, så förkrossad och förstörd i hela mitt liv. Jag har aldrig gjort något. Jag skulle aldrig göra något sådant.

Jag fick se utskrifter på det som "Sofia" hade skrivit, och se datum när allt var gjort osv. Ingenting stämde överens med mig.. Jag skriver inte på det där sättet - och när vi kollade upp datumen såg vi att vid varenda ett hade jag antingen varit på jobbet eller bortrest.

 

Det värsta av allt var att jag fick höra att P har vetat sedan husrannsakan vad allt handlade om. Han fortsatte bara att ljuga för mig.

Eller nej, det VÄRSTA av allt är att P vid frågan om han skulle kunna tro att jag kunde vara kapabel till något sånt här, svarar HON SÄGER JU ATT HON ÄR BISEXUELL SÅ DET ÄR INTE OMÖJLIGT! 

Förstår ni hur man kan säga så om någon som har gjort ALLT för honom i nästan 4 års tid?! Hur kan man sitta och ljuga, en lögn som kan förstöra en annans framtid?!

 

Jag blir så äcklad och ledsen........ Jag förstår inte.

 

Som tur var, så är det svenska rättsystemet bra tycker jag. I brist på bevis mot mig, blev jag avskriven som misstänkt.

Men denna händelse kommer föralltid att sitta kvar i mig.

Jag har aldrig blivit så förudmjukad i hela mitt liv. Jag har aldrig känt ett sådant avsky och hat för någon som jag gör mot P.

 

Åtalet blev nedlagt.

Men ett halvår senare åkte P dit för sexuelltofredade, mot en annan.

Så det säger väl sig självt vem den skyldige var hela tiden?!

 

Nu är jag så arg att jag skakar. Jag kräks. Jag har aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, kunnat tro något sånt om en annan människa. Fy fan!

 

 

Igår tvärslocknade jag före 21. Det var skönt & behövligt! 

Nu är jag på plats på jobbet & har precis ätit frukost. 15 förbokade lunchgäster, vilket allt som oftast betyder att det kommer komma x3 fler. Kul :) 

 

I helgen är jag ledig, imorgon blir det nog storstädning hemma, skulle behöva torka fönstren innan det blir för kallt ute. Och lite rensning av prylar. 

Kanske gå upp på vinden och kolla vad vi har för kul där? 

 

Henke har jobbhelg. Det är tråkigt!  

 

Puss & hej 

Nu börjar det på allvar tära på mig både fysiskt och psykiskt. Att aldrig få känna mig utvilad,  att varenda natt få kämpa till mig några få timmars sömn - jag orkar inte mer! 

Jag har huvudvärk varje dag, ringar under ögonen som blir mörkare och mörkare.. rödsprängda ögon. Mitt humör svajar likt en flaggstång i värsta blåsten. 

 

Jag har tamefan försökt med allt. Insomningstabletter kombinerat med sömntabletter.  Öronproppar (såna har jag varje natt, plus en av dom stora soffkuddarna på huvudet - allt för att inte störas av ljud!) (Men likt fan hör jag allt ändå!!!!! Jag hör minsta lilla kurrande från katterna. Jag hör hur högt Henrik andas & jag hör mina egna hjärtslag. Alla dessa ljud får mig att bli tokig! Det är ALDRIG tyst!) 

Jag har testat använda en ögonmask för att få det mörkare. 

Jag dricker lugnande the, tar örtmedicin för sömnsvårigheter och jag dricker varm mjölk med honung. 

Jag har lyssnat på ljudböcker, avslappningsmusik & hypnoser. 

Jag har lagt mig i sängen hungrig, jag har lagt mig i sängen mätt, jag har lagt mig i sängen lagom. 

Jag har badat i lavendelbad. 

Jag har slutat ligga kvar i sängen efter en timme utan att somna. 

Jag har läst böcker, jag har försökt stänga av.

Jag har slutat med ritalin (adhd medicin) och jag går upp tidigt på morgnarna för att få rutin. 

 

Ingenting fungerar. Och jag orkar inget mer. 

Det är så frustrerande och påfrestande att jag ligger här och gråter. Jag vill bara sova! Inte bara två nätter i rad - ge mig några veckor - minst! 

 

Jag klarar inte av att låtsas vara glad och trevlig, när jag helst av allt vill grina och stänga in mig. 

Det får vara slut på det här nu! 

Jag är helt slutkörd, helt utömd och helt slut. Dränerad.

 

Jag önskar att jag kunde stänga av hörseln. Hur fan kan jag höra allt trots öronproppar och en kudde som är minst 20 cm tjock mot örat? 

 

Jag ger upp. Min morgondag, eller ursäkta mig, min dag, är förstörd och alla planer är raserade. Det gör mig så jävla deprimerad att sömnen ska förstöra så mycket. 

 

Käre gode Gud, Allah, Buddha och alla andra jävlar - jag vet att det finns svältande barn, krig och annat hemskt,  men just för tillfället ber jag verkligen om hjälp.

 

Skit. 

Idag bestämdes det att jag blir heltidsanställd på Ninjas Kök f.rom 1/10 :D jag är jätteglad! 

Mest glad för att få jobba med det jag tycker är kul, och såklart för att det är en lättnad när man vet att pengar inte är något man behöver fundera över :) 

 

Jag kommer att ha ansvar ute i serveringen på vardagarna,  och varannan helg i köket. Plus att jag kommer baka allt som vanligt (det är det som är roligast!!) och ha ansvar för salladsbord och så vidare :) 

 

Nu kommer snart Henka hem, då ska vi äta majskorn och kolla på Leifs Restaurang.

Imorgon är jag ledig, ska åka och rösta & sen träffa Kim :) 

 

Ha det fint! Sov gott :) 

 

Idag har jag fyndat lite saker på Erikshjälpen. En brödlåda och en kökshylla som jag håller på och målar om. 

Henkan är och dricker bärs och jag är ensam hemma. Jag är sjukt rastlös och uttråkad, vet inte riktigt vad jag ska göra? 

Är det nu man ska ta tillfället i akt och städa/rensa? Får se hur jag gör. 

 

Imorgon ska jag & Emelie jobba så föräldrarna får en liten paus. 

 

Jaja. Kanske ska ta tag i denna kväll då, finns ändå inget bra att titta på! :) 

 

Hörs, hej! 

Ps. Danne... jag köpte cigg idag :p