http://imthesnok.blogg.se/

Som så många andra (förhoppningsvis alla) blir jag illa berörd och ledsen när jag dagligen kan läsa i tidningen, på Facebook, höra mina vänner och vänners bekanta, prata om våldtäkter.
Jag själv har lyckligtvis aldrig varit med om en våldtäkt, men två av mina närmaste vänner har. Jag har själv lyckligtvis aldrig behövt uppleva känslan av att någon annan tagit makten över min kropp, men jag har varit med när mina vänner varit trasiga, förstörda och befunnit sig i ett djupt svart mörker.
Jag själv har lyckligtvis aldrig behövt bli undersökt av en gynekolog samtidigt som två poliser står utanför undersökningsrummet, men jag har stått brevid, lyssnat och försökt förstå vad personen går igenom.

Jag själv har lyckligtvis aldrig behövt göra en polisanmälan, berättat i detalj vad som hänt och känt att jag blir misstrodd, men jag har varit med i samma rum...

 

För två år sedan hände något som förstörde en av mina närmaste vänner. Det var ingen främling, det var inte i någon park, det var inte på en fest, det var en partner. Det var hennes partner som tog beslutet att förstöra henne, det var hennes partner som valde att strunta i hennes ord. Det var hennes partner som tog hennes självkänsla och kropp ifrån henne.
Att se någon som ligger en närmast i hjärtat, så ledsen och sårad, det tär på en inifrån. Och om det tog hårt på mig - vad gjorde det då inte på henne?
Att den personen man delar sitt liv med, kan ta ett beslut som ödelägger ens egna Jag, är svårt att förstå för många. Hur kan man sjunka så lågt?

Dagen efter allting hade hänt, följde jag med min vän till sjukhuset, tillsammans med två poliskvinnor fick vi vara i ett undersökningsrum, gynekologen undersökte och polisen frågade ut. Samtidigt rann det tårar längs med kinderna på min vän, och att behöva återberätta allting i minsta detalj var svårt. Det var som att hälla salt i ett öppet sår. Att sedan behöva förtydliga gång på gång, att hon sa NEJ, tog nog ännu hårdare.
Att se min vän må så dåligt, det var som att se en fågel utan vingar försöka flyga. Och jag var rädd, jag var rädd att hon inte skulle göra en anmälan eftersom det var hennes partner som hade gjort det, jag var rädd att hon skulle känna att hon gjorde något fel mot honom. Men hon gjorde en anmälan, och jag tror att det gav henne lite styrka tillbaka efter allt han tagit.
Att jobba sig upp, tillbaka till livet, efter en sådan sak, är tufft. Men hon klarade det, och jag är fortfarande grymt imponerad över hennes mod och styrka. Hon var så fast besluten att det skulle bli bra igen, att hon skulle bli hel, att hon klarade det.

 

För ungefär ett halvår sedan hände samma sak, fast för en annan av mina närmaste vänner. Det var inte heller någon främling, inte heller i någon park, inte heller på en fest. Det var också en partner.
Trots att hon upprepande gånger sa nej, lyssnade han inte och tog makten över hennes kropp.
Jag mår illa bara jag tänker på det. Hur i helvete kan man anse sig ha rätten till någon annan? Hur i helvete kan man ignorera ett NEJ? Hur i helvete kan man ha mage att förstöra någon annans liv?!

Det måste ske en förändring. Något måste hända. Tjejer (och killar!) ska inte behöva vara rädda, inte behöva känna att dom inte kommer att bli trodd på, inte behöva undvika folkmassor - av rädslan att utsättas ännu en gång. Ingen ska genomgå det två av mina närmaste har gjort. Aldrig.
Det måste ske en förändring. Något måste hända. Dom utsatta ska inte behöva vara rädda för att anmäla, dom ska inte behöva känna att dom gjorde något fel, dom ska inte ens tänka tanken "det kanske var mitt fel ändå.."
Det måste ske en förändring. Något måste hända.