Tusenmiljonerbitar
Jag kan inte sluta gråta. Det slutar aldrig göra ont. Jag vill åka hem. Längtar efter mitt hem. Längtar efter katterna, min dusch och min säng.
Jag kan inte gå såhär. I ovisshet. Jag kan inte acceptera det du säger, kan inte ta in det. Jag tror inte på dig, tror inte på allvar att du menar det du säger, att det inte är vi något mer.
För tre dagar sen var det vi. Då var det vi mot världen. Då lovade vi varandra att aldrig ge upp. Att det var vi, för alltid.
Hur kan det ändras så snabbt?
Hur ska det kunna bli bättre om vi inte ens träffas? Hur ska vi kunna må bra? Jag kan inte må bra utan dig. Jag behöver vara nära dig. Känna.
Jag kan inte acceptera att du inte vill träffa mig, när vi för tre dagar sedan skulle vara för alltid.
Jag vill bygga upp, gå vidare, förlåta. Jag kan allt det, det vet jag. Det kan inte vara för sent för att lyckas. Aldrig.
Jag önskar att du kunde ge oss en till chans.
