torsdag?
Har suttit och gått igenom gamla bilder, herrejösses vad man utvecklas på bara något år. Först och främst har jag lärt mig att stava och skriva ordentligt, jag hade tydligen problem med det för sisådär 4 år sedan.
Sen har jag lärt mig vilka som är mina riktiga vänner. Och vilka som från början inte borde ha fått varit en stor del av mitt liv.
Sen har jag lärt mig vilka som är mina riktiga vänner. Och vilka som från början inte borde ha fått varit en stor del av mitt liv.
Jag har lärt mig vad kärlek är, hur det känns att älska någon med hela hjärtat.
Det finns så otroligt mycket saker jag skulle kunna skriva om, om dom gågna åren. Men det skulle ta för stor plats. Jag är bara så tacksam över att jag har vuxit upp och blivit den jag är idag. Många saker ångrar jag (tex. mina fula tatueringar) men det är ändå inget jag skulle vilja ha ogjort tror jag. Allting är ju en del av den jag är idag.
Jag är tacksam för alla människor som har kommit in i mitt liv, några för att stanna och andra för att gå efter en stund, för av varje person har jag lärt mig något nytt.
Jag tycker att det är så roligt att gå tillbaka och tänka på vem jag var för något år sedan. Om man jämför dagens Zanna med den Zanna som var 2011 är det stor skillnad. Jag tar inte saker för givet längre, jag uppskattar mina bra och ljusa stunder, jag har slutat att skylla ifrån mig, jag har slutat förtrycka min smärta och inte våga visa den, jag har blivit mer öppen, mer förstående, mer social. Jag har vuxit. På bara 1 ½ år.
Vad spännande det känns nu, vem kommer jag att vara om ett halvår , ett år? Tänk vad mycket saker jag har kommit till insikt med då, som känns så avlägset nu.
Idag mår jag inte alls bra av medicinen. Jag skakar, mår illa i hela kroppen (till och med händerna!) och känner mig allmänt seg. Fast samtidigt är jag på jättebra humör. Rent av strålande faktiskt.
Jag är glad för att livet går framåt, kanske inte just idag, men för varje dag som går så går det framåt.
Jag har alltid varit rädd för att färdas framåt utan karta, men idag tycker jag att det är spännande. Vad ska jag med en färdigskriven karta till?
Det finns så otroligt mycket saker jag skulle kunna skriva om, om dom gågna åren. Men det skulle ta för stor plats. Jag är bara så tacksam över att jag har vuxit upp och blivit den jag är idag. Många saker ångrar jag (tex. mina fula tatueringar) men det är ändå inget jag skulle vilja ha ogjort tror jag. Allting är ju en del av den jag är idag.
Jag är tacksam för alla människor som har kommit in i mitt liv, några för att stanna och andra för att gå efter en stund, för av varje person har jag lärt mig något nytt.
Jag tycker att det är så roligt att gå tillbaka och tänka på vem jag var för något år sedan. Om man jämför dagens Zanna med den Zanna som var 2011 är det stor skillnad. Jag tar inte saker för givet längre, jag uppskattar mina bra och ljusa stunder, jag har slutat att skylla ifrån mig, jag har slutat förtrycka min smärta och inte våga visa den, jag har blivit mer öppen, mer förstående, mer social. Jag har vuxit. På bara 1 ½ år.
Vad spännande det känns nu, vem kommer jag att vara om ett halvår , ett år? Tänk vad mycket saker jag har kommit till insikt med då, som känns så avlägset nu.
Idag mår jag inte alls bra av medicinen. Jag skakar, mår illa i hela kroppen (till och med händerna!) och känner mig allmänt seg. Fast samtidigt är jag på jättebra humör. Rent av strålande faktiskt.
Jag är glad för att livet går framåt, kanske inte just idag, men för varje dag som går så går det framåt.
Jag har alltid varit rädd för att färdas framåt utan karta, men idag tycker jag att det är spännande. Vad ska jag med en färdigskriven karta till?
Med er karta kommer man framåt på en förutbestämd väg, men med min fantasi kommer jag framåt på en krokig, svindlande, mörk, ljus, solig, molning, spännande väg. Min väg.
Kommentarer
Trackback
