http://imthesnok.blogg.se/

Nu är det tisdag. Ikväll har dett gått en vecka sedan jag och Patrik gick ifrån varandra. Dagarna har gått väldigt fort måste jag säga, men kvällarna går långsamt.
Igår åkte jag som sagt hem till Sandviken, Patrik bjöd mig på fika och sedan lagade vi mat och kollade på film. Det kändes bra att kunna umgås som vänner, det liksom flöt på bra. Men sedan under kvällen kunde jag inte kontrollera mina känslor längre utan blev både arg, ledsen och irriterad.
Jag vet inte riktigt vad som hände. Det var inte meningen iallafall.

Idag när vi vaknade så ringde Patrik till SandvikenHus, han har fått en lägenhet. En lägenhet som ligger precis på samma ställe där han bodde när vi träffades, en lägenhet som vi alltid har sagt att vi vill flytta tillbaka till. Jag är glad för hans skull, men samtidigt stack det till i hjärtat, det blev så defenitivt.

Vi satte oss och skrev en lista på de flesta av våra saker, vem som ska ha vad och liknande. Sedan åkte jag hem till Brattfors igen.
I helgen ska jag sova hemma i lägenheten, för annars måste jag vara ensam här i skogen och det är något jag inte törs. Vi ska förmodligen redan då börja rensa i förrådet. Gud vad jag gruvar mig för det där jävla förrådet, hujeda mig hur det ser ut där nere!

 

Jag känner iallafall att jag inte vill ha honom längre, vill inte vara tillsammans. Det är både skönt och läskigt att känna så. Jag vet inte hur jag ska förklara mina känslor, jag tycker att det är skönt att slippa gråta över att jag vill ha någon som inte vill ha mig, men jag blir rädd för att dom känslorna gick över så fort, tänker att då kanske jag inte alls har varit så kär som jag trott.. Krångligt är det. Känslor alltså.
Det jag önskar just nu är att mina känslor kunde hålla sig i schack även på kvällarna, att jag kunde sluta bli hysterisk och rädd inför framtiden. Att jag ska sluta vara rädd för att vara ensam. Jag är ju inte ensam.

 

Jag borde se detta som en möjlighet, en möjlighet att få det precis som jag vill. Att jag ska hitta mig själv mitt bland denna röra, hitta ett mål att sträva mot. Älska mig själv lika mycket som jag älskar Patrik.
Hur får man upp självkänslan?

För några år sedan intalade jag mig själv att jag aldrig skulle stanna kvar hos någon som behandlade mig illa, någon som inte såg min glans. Någon som inte uppskattade min kärlek fullt ut. Men jag har stannat. Jag har kämpat, varit trasig, samlat ihop lite delar då och då, våra hjärtan har växt ihop igen, lagom i tid tills nästa händelse skett. Hur kan jag ha tillåtit detta? Hur kan jag ha valt att stanna? Jag förstår inte. Men det är kärlek, det är kanske inte meningen att man ska förstå den?

Jag är rädd för att bli bitter, en arg gammal kärring som sitter ensam i en lägenhet med 27 katter. Att bitterheten mot att bli sårad kommer förstöra mina framtida chanser för kärlek, att mitt hjärta kommer bli fyllt med ilska och hat istället för kärlek. Fast då borde det väl redan ha gjort det va?
Nu blir jag arg bara jag tänker på allt som jag har fått utstå, mest arg på mig själv. Hur har jag kunnat tro på tomma ord?! Ja, jag har minst sagt fått en läxa för livet av detta.
Det tragiska är att det kommer ta år för mig att våga öppna mig igen, våga lita på någon, lita på kärleken. Att kärleken övervinner allt.. För det gör den ju uppenbarligen inte..?

Jag vill bara finna ett mål just nu. Eller mer en tanke, en tanke att följa. Att sträva efter. Då kanske allt skulle bli lättare?
Men varför kämpa emot sina känslor som behöver komma ut?

 

Och nu när jag skriver detta så menar jag inte att jag inte älskar Patrik, att jag inte är kär och inte vill ha honom i mitt liv, absolut inte, det handlar om att jag måste ventilera. Och dom som känner mig vet att jag gör det genom skrift. Det är mitt vapen. Ord är mitt vapen.