http://imthesnok.blogg.se/

Lördag. Jag sov jättelänge idag, längre än på länge. Putte väckte mig först runt 11, men jag steg inte upp förens 12-tiden. Det var skönt.
Jag valde att inte ta medicin idag av rädsla för att ej kunna somna inatt. Tro mig när jag säger att jag känner mig som en duracellkanin just nu. Huvudet är precis överallt, tankar tankar tankar. Jösses. Medicinen har större påverkan än vad jag trodde.

Har spenderat eftermiddagen och lite av kvällen hemma hos Monia, med henne & Tuvalie. Vi åt tacos, pratade och pratade ännu mer. Det var gott & behövligt!
Kom hem till lägenheten runt 19 tiden tror jag. Har språkat med Patrik, rökt och nu ska vi strax kolla på film, fast Patrik lära ta en bajspaus.
Det går bra att vara här, att bara vara vänner. Vi har kramats lite och pussats en gång bara. Om det ens räknas som en puss, det gick så snabbt så den knappast kändes. Fast mitt hjärta kände den ändå.

Man får pussas ibland, och kramas. Det behöver man. Närhet. Närhet när den är som finast. Närhet när jag hör hans hjärta innanför bröstet. Hur det slår och pumpar ut blod. Hans blod. Hans mörkröda blod som nästan är lila, det har faktiskt en sköterska sagt när jag var med. Hela han är speciell.
Jag har inte gråtit någonting sedan i onsdagskväll. Det känns befriande och skönt. Jag känner mig ganska redo att ta mig an livet nu. Att börja om. Ensam. Fast inte själv.
Jag kan se tillbaka på vårat förhållande med glädje nu istället för sorg. Det vi hade var fint. Speciellt. Som hans blod. Annorlunda. Äkta.
Kärleken kommer alltid att finnas kvar, det finns det ingen som helst tvekan om, bara i en annan form. Kompiskärlek.

Imorgon åker jag tillbaka till Brattfors igen. Längtar lite. Men bara lite. Vet inte om jag åker före eller efter bandyfinalen, vi får se.
Nu har Patrik bajsat klart. Ha en fin kväll.