http://imthesnok.blogg.se/

Jag saknar att ligga nära, höra dina andetag. Åh vad jag skulle ge mycket för att höra dig andas högt, jag som alltid har klagat på det.
Jag saknar att prata, diskutera och skratta. Jag saknar att somna brevid dig. Jag saknar att laga mat med dig. Jag saknar att lyssna på dig när du berättar historier, kika på dig i smyg när jag tror att du inte ser.

Jag saknar att krama dig. Att få vara omfamnad av dina varma armar. Att vara trygg med dig.

Jag är så ledsen att allting är över. Att det inte längre finns något vi.

Det gör så ont att det inte går att förklara. Det värker i hjärtat, i bröstkorgen, i halsen... Det gör liksom ont överallt. Det är nog för att jag är halv.

 

Det går så mycket upp och ner. Ena stunden känner jag att detta är logiskt, att vi ska vara vänner. Men sedan blir det som en käftsmäll och hela jag viks ihop. Då är det jobbigt. När jag inser gång på gång att vi inte är vi längre. Att det flera gånger om dagen slår till, hårt. Det gör ont.

Jag trodde inte att det skulle bli såhär. Jag hade liksom lite naivt räknat med att det var du och jag för alltid, det är ju så vi alltid har sagt. Du & jag mot världen.
Jag vill inte vara modig ensam, vill inte möta världen utan dig som håller min hand. Jag är rädd för det. Jag vill vara sådär mysigt trygg, känna mig hemma. Bekväm. Ja, bekväm.
Det här är obekvämt och krångligt. Ska man prata varje dag eller inte? Ska man prata om vardagliga saker eller ska man bara prata om vilka saker som tillhör vem? Kan man sova i samma säng utan att nudda varandra?
Jag vill det, men för mig är det nästan omöjligt. Jag vill att du ska hålla om mig, skeda med mig. Andas bakom mitt öra. Jag vill känna mig utvald, speciell.

Jag vill finnas där för dig när du har en ful dag, pyssla om, älska dig. Se dig.

 

Imorgon blir en jobbig dag. Jag har redan ångest. Jag vill inte att vi ska gå isär. Jag vill att vi ska gå ihop. För alltid.
Du & jag mot världen.Jämt.