http://imthesnok.blogg.se/

Morgnarna är värst. Jag har drömt om Patrik varje natt nu. Så när jag vaknar tror jag att jag är hemma. Det gör ont när jag inser att jag inte är det. Idag har det gått bättre för mig att inte höra av mig. Har inte tjatat, inte frågat. Har bara hört av mig om väsentliga saker, som att jag ska komma hem imorgon och hämta lite papper och sådär. Det är väldigt svårt, jag vill prata med honom hela tiden. Men jag måste ge honom utrymme. Jag är fortfarande förkrossat ledsen, men det känns som att tårarna har börjat sina. Eller så har dom bara tagit en paus. Jag har lyssnat på musik mest hela dagen, känt mig hopplös och olycklig. Alla minnen och glada stunder spelas upp inom mig. Allt bra, allt vackert. Jag tycker att det är så oerhört svårt att acceptera att det här är slutet, att det inte finns något vi längre. Det känns som att allting är mörkt, svart. Smärtan försvinner aldrig. Jag vill inte börja om. Vill inte leva utan honom. Jag vill bygga upp det vi har, börja om från början tillsammans. Det har bara gått några få dagar och redan saknar jag vardagen så mycket att det krampar i hjärtat. Jag saknar att fråga om han kan diska, om vi ska kolla på film, vad vi ska äta. Skratta åt hans äckliga fisar, peta i näsan och höra honom fnissa åt mig. "Du får sån stor näsa när du gör så" Hur ska jag någonsin kunna se honom som bara min vän? När hela min kropp säger att han är min man. Att det ska vara vi. Det gör ont att gå emot sina egna känslor. Att inse att våra minnen endast är minnen, att det inte kommer skapas några nya. Inte som par iallafall. Jag önskar att jag kunde vara arg istället för ledsen. Men det går inte. Jag är inte arg. Inte ett dugg. Några har hört av sig och sagt "Är det meningen att det ska vara ni så blir det så. Vänta lite." Men ... Om det är meningen att det ska vara vi, varför behöver vi då gå igenom detta? Det går ju inte ens ihop. Om det är meningen att det ska vara vi, då borde inte detta existera. Jag har aldrig varit så olycklig i hela mitt liv.. Mitt hjärta har halvt, den andra halvan har Patrik. Och jag vill inget hellre än att våra hjärtan ska bli ett igen. Jag väntar och väntar på att han ska höra av sig och säga: Kom hem älskling. Jag kan inte vara utan dig. Men det kommer väl aldrig att ske...... Aj..... Det var ju vi mot världen. Vi för alltid. Nu sitter jag här med krossade drömmar om ett kärleksbarn ihop, om ett liv fyllt av glädje, om ett liv med motgångar som går att möta tillsammans. Jag vill inte ha krossade drömmar. Jag vill drömma ihop med dig. Jag trodde verkligen att vi skulle vara tillsammans för evigt, att vi skulle bli gamla ihop. Jag trodde inte att jag skulle behöva känna hjärtesorg. Jag trodde inte att vi skulle vara ifrån varandra. Är jag inte längre din dröm? Är jag inte längre den du vill leva med? Tänker du på mig lika mycket som jag tänker på dig? Är det tomt hemma utan mig? Har du svårt att låta bli att höra av dig? Önskar du att det var vi igen? Jag vill bara vara din dröm. Din verklighet. Jag vill att vi ska leva tillsammans. För alltid.