http://imthesnok.blogg.se/

Egentligen finns det ingenting att skriva. Jag har slut på ord. Eller det är inte sant, men dom enda orden jag har är ord som upprepar sig. Det blir bara tjatigt.

Idag har jag haft en ganska okej dag. Har inte legat i sängen hela tiden iallafall.

Nu på kvällen blev det väldigt jobbigt. Jag mår illa som vanligt, känner mig helt slut och psyket mår inte alls bra. Jag är ledsen och arg.

 

Jag är ledsen för att jag har kämpat så mycket, så hårt, för att allting skulle bli bra. För att framtiden skulle se ljus ut, för att vi båda skulle må bra. Nu känns det som att du la ner vid första motgång, trots att du har informerat mig att så inte är fallet. Men det känns så för mig.

Det känns som att jag inte betyder något, att jag inte finns.

Min allra största rädsla är att bli bortglömd, att inte längre existera. Jag vill inte det. Det är det värsta jag kan tänka mig.
Jag är i ett sådant stort behov av bekräftelse och kärlek från dig. Jag vet att du älskar mig, att jag är din bästa vän. Men det räcker inte. Jag får inte i mig tillräckligt.
Jag önskar att det kunde räcka. Att jag kunde vara nöjd med det. Men det är jag inte. Jag vill ha mer. Jag vill veta att du tänker på mig hela tiden, att det är tomt hemma utan mig. Att det är tråkigt att jag är någon annanstans. Att du saknar mig.
Jag har alltid varit såhär, haft en sådant stort behov av bekräftelse, och jag önskar så hårt att det kunde försvinna. Att jag kunde känna inne i hjärtat att den enda bekräftelsen jag behöver är den från mig själv.

 

Min självkänsla har fått sig en fet käftsmäll. Det gör ont.
Det gör ont när tankarna vandrar iväg "Har jag inte dugt? Har jag inte varit bra nog? Vad hade jag kunnat göra bättre? Hade jag kunnat förändra något av det som skett? Finns jag? Syns jag? Har jag bara varit ett tidsfördriv? Har du älskat mig lika mycket som jag älskar dig? Har du sett mitt ansikte framför dig även när du blundar? Har du verkligen velat vara med mig, eller har jag på någotvis tvingat dig att stanna kvar?"
Jag är inte dum i huvudet, jag vet att Patrik har älskat mig och framför allt att jag inte på någotvis har tvingat honom att vara med mig, men för det spelar min hjärna mig ett spratt.

Jag har släppt tanken på att det kommer bli vi igen, jag blir bara ledsen av det. Jag blir ledsen av att jag så innerligt vill ha någon som inte vill ha mig.
Är det en bit på vägen?
Kommer det att kännas bättre nu, från och med idag? Jag vet inte. Jag vågar inte tro det.
Jag vill att det ska kännas bättre, men samtidigt inte. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara varför jag inte vill att det ska kännas bättre.. Kanske för att det skulle vara för definitift?
Jag längtar hem till mitt hem. Jag längtar efter min säng, mina gardiner, mina kastruller, mina persienner, mina katter, mitt tvättmedel,min tandkräm. Jag längtar efter att vara hemma.

Jag är tacksam över att jag får vara hemma hos mina föräldrar, att dom bryr sig om mig. Men det är svårt att känna genuin glädje när jag hela tiden dras mot att åka hem. Till mitt hem.
Jag känner mig så kopiöst förvirrad, vet varken ut eller in. Jag har inga som helst planer inför framtiden, vill inte göra något. Vill inte ens tänka på att göra något. Jag vill heller inte ruttna bort i en säng, men just nu är det enda jag kan tänka på förutom min lägenhet just sängen.
Jag har svårt att somna på nätterna trots sömntabletter. Vågar inte släppa taget och somna. Vill inte drömma och sedan vakna. Allting börjar om då.
Jag vet att allting kommer att kännas bättre med tiden. Men med tanke på att man ska leva i nuet SÅ MÅR JAG SÅ JÄVLA PISS DÅLIGT!