Ruttnande kaktusar & stickor i fötterna
Det känns som att jag har lurat mig själv, att allting har släppt nu och jag kan inte längre kontrollera känslorna som rusar i rasande tempo. Att allting har kommit över mig och jag sitter ensam och funderar över hur det kunde bli som det blev.
Som ett brev på posten som inte kommit fram i tid. Som en inbjudan till en bal som aldrig kommit fram till rätt person. Som en fågelholk som har åkt på sniskan, alla ser den men ingen gör något för att sätta den rak igen.
Jag har åkt i en bergochdalbana i flera veckor, upp & ner, upp & ner.
Är det veckor, eller är det år?
Jag förundras över min förmåga att trycka bort, mota bort allt det svarta, allt det där som klias och sticks.
Jag är inte den du tror att jag är. Jag är kanske inte ens den du vill att jag ska vara. Det är dammigt och trångt, det är fult och ostädat. Jag river mig i sömnen, måste alltid ta tabletter - på dagarna för att kontrollera min hjärna - på kvällarna för att kunna somna.
Jag är bångstyrig, kan aldrig ha fel, är rastlös, konstig, vissa gånger rent av elak. Jag är inte den du tror att jag är.
Jag önskar att jag var det. Jag önskar att jag kunde vara den du söker. Att det där dammiga, trånga och ostädade inte skrämmer dig. Att du kanske skulle se det som något positivt att jag alltid tänker i 180 km/h. Att min förmåga att glömma bort saker vore något sött, att mitt hår som alltid är oborstat kunde vara en del av det du tycker om.
Men jag är inte dum. Jag är inte den du tror att jag är.
