13/6-2013
Jag var trasig, kanske bara ett tomt skal. Lurad, sårad & övergiven. Ensam.
Jag tror att du såg mig, att du såg mig precis som jag var.
Du lovade inget. Inte jag heller. Vi utbytte bara trevliga fraser, inget djupt direkt. Men jag tror att du såg mig.
Något tändes. Var det hopp?
Jag började att le, le på ett sätt jag inte gjort på flera år. Isen i mina ådror började få sprickor - var dom på väg att bryta sig loss?
Du lovade inget. Men jag tror att du såg.
Jag tror att du såg att gnistan i mina ögon var borta, att leendet inte nådde enda fram.
Du lovade inget, men du såg mig.
Jag var ärlig - jag är skadad, förstörd sedan länge och har ingen tillit.
Dina ögon talade för dig "jag ska hjälpa dig.."
Jag började att vakna till liv efter flera års dvala. Det var någon som såg mig. Någon som såg utan att vända bort blicken. Trots att jag blottade min själ, såg du mig & stannade kvar.
Om du visste hur trasig jag var. Hur många spillror som fortfarande inte har hittat hem riktigt än. Om du visste hur din blick blev betydande för mitt uppvaknande.
Jag lägger lite tillit i taget i dina händer, en liten bit av mitt hjärta har du fått.. För jag vågar det, för jag vet att du inte vänder dig om. Jag vet att du ser mig.
