Förvirring, ilska & tankar
Jag känner mig så extremt förvirrad. Jag vet inte om jag mår bra eller dåligt. Jag vet inte hur jag ska göra med skolan.
Jag vet inte hur vi ska klara oss ekonomiskt om vi helt enkelt inte måste börja gå på bidrag igen, vilket jag absolut inte vill.
Det känns som att jag/vi har gått två steg bakåt i livet, när jag arbetade gick allting framåt, det såg ljust ut.
Nu sitter jag här, med ångest och oro över hur allting ska bli.
Om jag kunde få ett jobb igen, en roligt jobb med härliga kollegor. Det hade varit något det!
Jag har ju ganska mycket arbetslivserfarenhet för att bara vara 22. Jag har ett halvt A4 med cv, och tre referenser.
Jag har ett sjujävla personligt brev och en härlig personlighet.
Varför känns det ändå som att jag kommer att sitta med socialbidrag innan månaden är slut, med obetalda skulder som endast hälften var borta ifrån..
Nej fy vad tråkigt allting känns.
Idag tänker jag tillåta mig själv att känna såhär. Åkte hem från skolan gjorde jag också, lektionerna ger mig ingenting ändå. Läraren diskuterar bara med några tjejer som pratar om helt andra saker än vad lektionen handlar om.
Klockan 10 ska jag gå till arbetsförmedlingen, skriva in mig och fråga dom vad jag kan göra.
För stämpla kan jag inte heller, var inte med i ett år i a-kassan. Så det är ju kört.
Jag saknar min storasyster.
