http://imthesnok.blogg.se/

Oj vilken jobbig kväll jag har haft. Tårarna har sprutat och jag har känt mig hopplös.

Jag tror att bomben släppte nu, det går inte längre att hoppas att jag en dag kommer vakna och vara som "alla" andra. Nej, jag kommer för resten av mitt liv ha detta handikapp.
Det var lättare innan förra onsdagen, då kunde jag sluta ögonen på kvällen och tänka "Imorgon ska jag göra det och det annorlunda. Jag ska slappna av och inte drömma mig bort för mycket. Måste fokusera. Koncentrera."
Nu kan jag inte tänka så längre.

 

Visst känns det också skönt. Skönt att ha svart på vitt att det är något som inte står rätt till. En förklaring till varför jag alltid har varit som jag är. Varför jag inte har kunnat förstått, snappat upp, koncentrerat mig och varför jag har blivit så förbannad.

Men det känns också som en sorg. Som att jag har burit på något som har vägt så mycket. Något som helt plötsligt slits bort från mina armar.. Mina armar som burit, kånkat omkring och haft mjölksyra. Helt plötsligt försvinner den bördan och ersätts av något som går att ta på, något som går att uttala. ADD.
För mig känns det inte som att det bara är skönt. Nej, det skaver litegrann. Som ett par nya skor. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera alla känslor och tankar som simmar omkring inom mig.

Hur ska man egentligen känna när man får ett slutgiltigt svar på hela sitt livs fråga? Vad är det för fel på mig?

Nu när jag har fått diagnosen så känns det sådär överdrivet tydligt. Som att jag skulle kunna skratta rakt ut i solen, det har ju varit så uppenbart hela tiden. Alla kännetecken, alla känsloutbrott, att aldrig vara på en och samma våglängd utan hela tiden pendla mellan förbannad, ledsen och strålande.
Jag blir frustrerad när jag tänker på att mitt liv kanske hade sett helt annorlunda ut om jag hade fått den hjälp när jag var liten. Jag kanske inte hade behövt sitta med studielån nu för att läsa upp gymnasiet. Jag kanske hade fått den hjälp som jag skulle få.

Jag kanske skulle ha mötts av en helt annan syn, människor skulle inte ha tyckt att jag var så envis, bångstyrig och frånvarande. Människor kanske hade förstått.

 

Jag har under hela mitt liv (okej, det jag kommer ihåg) mötts av oförstående lärare som har tyckt att jag varit jobbig då jag har ifrågasatt, undrat, funderat.
Kompisar som tyckt att jag varit frånvarande för att jag har försvunnit bort i drömmarnas värld.
Pojkvänner som tyckt att jag varit seg. Dryg. Pantad.

 

Jag vet så väl att detta kommer att ta ett tag att bearbeta. Jag vet att allting inte kommer att bli bra bara för att jag börjar med medicin. Men jag vet också att mycket kommer hjälpas.
Jag kanske äntligen kommer mötas av förstående. Av positivitet.

Jag sörjer bara lite. För nu kan jag inte längre drömma om att vakna en morgon och vara annorlunda. Nu vet jag definitivt att mitt liv kommer att vara format runt detta, tills dagen jag dör.