Medicinen ur..
Nu är det extremt jobbigt.. Medicinen har lämnat kroppen och jag verkligen hör allt, ser allt och känner allt.....
Jag tycker att Patrik flåsar när han andas och jag blir så irriterad på det att det känns som jag skulle kunna kissa på mig, samtidigt som jag försöker att inte lyssna på det, men det går liksom inte!!!
Jag vill bara vara ifred, lämnad ensam. Fokusera på mig själv. Vill inte lyssna, inte behöva vara här.
Men det funkar ju inte så. Såklart.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till på kvällarna när det blir såhär.. Saknar mina sömntabletter mer än någonsin och önskar att jag bara kunde koppla bort det jobbiga.
Allt blir värst när mörkret faller. Alla känslor, tankar och funderingar.
Jag vill inte prata med någon, samtidigt som jag vill beskriva varenda känsla och tanke med hundratals ord.
Jag känner mig helt jävla paranoid och får för mig att lägenheten är riggad, att min mobil är avlyssnad och att någon precis i detta NU kan läsa detta inlägg innan jag ens publicerat det.
Börjar jag bli galen? Jag tror det. Det känns så.
Jag vill bara att detta ska vara över. Att morgondagen ska komma. Att jag ska slippa ligga och vrida mig i sängen i flera timmar och att jag ska slippa vakna på natten av mardrömmarna som avlöser varandra.
Jag har aldrig varit bra på att prata, kan inte öppna munnen för att beskriva mina känslor... Skrift är mitt språk. Det har det alltid varit. Jag uttrycker mig bäst genom penna och papper...
Därför är jag extra nervös inför nästa vecka.. Hur ska jag kunna förklara mig, när jag har så svårt för ord?!
