http://imthesnok.blogg.se/

Nu är jag där igen. Pendlandes. Tänkandes.
Idag är det måndag, måste fokusera på det. Det blir inte bättre av att jag tänker för mycket. Måste stänga av.
Ljuslågan fladdrar i takt med mina andetag och hjärtat snurrar runt inne i bröstet.

Jag vill packa ihop, flytta. Göra om. Nytt. Nya lukter. Nya intryck.
Men jag vill ju bo kvar. Det här är mitt hem. Jag trivs här.
Snart kommer solen in även här, fönstren behövs tvättas bara.
Solen skiner inte bara hos andra. Den kommer snart hit.

Jag vill så gärna att allt ska kännas rosenskimrande och sockrigt. Som en stor karneval. Vill så gärna vara pirrig, glad.
Jag vill att du ska vara glad. Att du ska vara skimrande och strålande. Men du är bara ett mörkt skal.
Vem pratar jag om? Dig eller mig?
Du har inte förändrats. Det är jag som har vuxit upp. Kan inte nöja mig. Vill inte nöja mig. Du är som du alltid ha varit, den jag älskar. Det är jag själv som förändras. Det är jag själv som måste rannsaka mig själv och bestämma mig för åt vilket håll jag ska gå.
Ingenting blir bättre om jag lämnar. Allting blir svart då. Sådär svart som dom mörkaste mardrömmarna.

Med dig kan jag vara mig själv. Jag kan vrida och vända. Fundera. Riva ut och plocka in. Och ändå står du alltid kvar. Kanske är det därför jag vrider så mycket, för att du någon gång måste ge vika?
Jag älskar dig. Jag älskar oss. Det vi har tillsammans kommer ingen någonsin att förstå. Ett outtalat band som inte går att se. Ett genomskinligt skimrande band som håller oss samman.
Du är min, och jag är din. Vi är födda så.

Låt mig vrida, vända. För jag står ändå alltid kvar. Med min hand i din hand. Sammanflätade.
För du är jag. Och jag är du.