http://imthesnok.blogg.se/

Det är betydligt lättare att ligga i sängen, omringad av kuddar och med ett mjukt täcke runt kroppen och tycka synd om sig själv, än att stiga upp och inse att alla människor är olika. Och framför allt att inse att ingenting var mitt fel. Jag hade inte gjort något fel. Det enda jag gjorde var att älska för starkt. Att jag inte vågade gå. Att jag inte satt ett högre värde på mig själv.
Jag förtjänar att vara någons första val. Jag förtjänar att vara höjdpunkten på någons dag, att bli behandlad på samma sätt som jag behandlar.
Jag har insett det nu. Jag har insett att jag också är viktig, att mitt välmående betyder lika mycket som andras, att min kärlek inte är något att ta förgivet. Att jag är starkare än vad jag någonsin trott.

 

Det slog mig idag att hur ont det än må göra i hjärtat och i själen, så går det över. Det försvinner. Men ibland måste man låta sig ligga i självömkan ett tag, för att orka hitta alla spillror som spridit ut sig under färden och börja samla ihop dom igen.

Jag känner mig lite arg men samtidigt lättad. Jag är arg på mig själv att jag nästintill tillåtit så många personer i mitt liv behandla mig som ett par trasiga skor. Att jag har tillåtit människor att använda mig som en slagpåse, utan att ge något tillbaka.
Jag är inte en person som kräver mycket - men ger jag dig min kärlek så förväntar jag mig att du tar den på allvar och inte leker med den. För hur livet än ter sig, är jag den personen jag kommer att leva tillsammans med för resten av mitt liv. Och hur ska jag kunna lita på att någon kommer att behandla mig värdigt, om jag inte själv gör det mot mig själv?

Jag sätter mig själv främst nu. Efter 22,5 år har jag insett mitt egna värde. Och insett att jag är min egen lyckas smed. Om ingen kan ta ifrån mig min smärta så ska heller ingen kunna ta ifrån mig mitt leende.

Peace out.