läs inte om du inte vill bli deprimerad.
Söndagsångest deluxe.
Jag behöver något att göra, fördriva tiden och försöka styra mina tankar åt det positiva hållet. Känner mig lätt galen, känns som jag börjar tappa kontrollen.
Jag känner mig fet och ful och äcklig, jag har ätit chips och druckit cola, men det var inte ens gott. Det enda jag tänkte på när jag gjorde det var att jag redan är fet som ett berg.
Idag ligger verkligen min självkänsla på minus 10. Jag brukar inte vara såhär eller tänka såhär om mig själv, men idag finns det liksom ingen stoppknapp verkar det som.
Jag är nervös inför imorgon. Ärligt talat är jag nervös inför hela livet. Jag behöver ett mål, om så bara något att fokusera på från dag till dag. Något som gör det lättare att andas, lättare att fokusera. Något som får mig glad.
Det känns som att all energi blåstes ur min kropp, som att hela själen kollapsade. Vad ska man göra för att sluta vara såhär deppig då? Rida ut stormen?
Imorgon kommer jag att må bättre igen, det vet jag. Men just vid detta tillfälle känns det fruktansvärt tungt. Jag känner mig ensamast i hela världen och längtar efter något som jag inte ens har. Eller är i närheten av.
Jag har blivit ett monster mot mig själv. Jag har blivit så som jag alltid har lovat mig själv att aldrig bli. Självupptagen. Egoistisk. Självisk. En självhatande varelse som tar varenda tillfälle att spegla sig för att notera alla saker hon avskyr.
När blev jag sådan? När började jag att se en ful person i spegeln? Jag har aldrig gjort det förr.
Är det för att jag har blivit avvisad? Att min själ inte tror att hon duger. Jag har ingen aning, och för tillfället har jag ingen ork eller energi att försöka luska ut det heller. Nej, nu skulle jag behöva sticka iväg en sväng. Men var någonstans?
Söndagsångest är det värsta som kunde hända just nu. AMEN!
Jag känner mig fet och ful och äcklig, jag har ätit chips och druckit cola, men det var inte ens gott. Det enda jag tänkte på när jag gjorde det var att jag redan är fet som ett berg.
Idag ligger verkligen min självkänsla på minus 10. Jag brukar inte vara såhär eller tänka såhär om mig själv, men idag finns det liksom ingen stoppknapp verkar det som.
Jag är nervös inför imorgon. Ärligt talat är jag nervös inför hela livet. Jag behöver ett mål, om så bara något att fokusera på från dag till dag. Något som gör det lättare att andas, lättare att fokusera. Något som får mig glad.
Det känns som att all energi blåstes ur min kropp, som att hela själen kollapsade. Vad ska man göra för att sluta vara såhär deppig då? Rida ut stormen?
Imorgon kommer jag att må bättre igen, det vet jag. Men just vid detta tillfälle känns det fruktansvärt tungt. Jag känner mig ensamast i hela världen och längtar efter något som jag inte ens har. Eller är i närheten av.
Jag har blivit ett monster mot mig själv. Jag har blivit så som jag alltid har lovat mig själv att aldrig bli. Självupptagen. Egoistisk. Självisk. En självhatande varelse som tar varenda tillfälle att spegla sig för att notera alla saker hon avskyr.
När blev jag sådan? När började jag att se en ful person i spegeln? Jag har aldrig gjort det förr.
Är det för att jag har blivit avvisad? Att min själ inte tror att hon duger. Jag har ingen aning, och för tillfället har jag ingen ork eller energi att försöka luska ut det heller. Nej, nu skulle jag behöva sticka iväg en sväng. Men var någonstans?
Söndagsångest är det värsta som kunde hända just nu. AMEN!
Kommentarer
Trackback
