http://imthesnok.blogg.se/

Om man filosoferar lite hur man vill, då kan det bli hur brett som helst. Om man får tänka och vrida precis hur man vill, åt vilket håll man vill, då kan man tillslut tappa förståndet.

Jag är expert på att överanalysera, fundera och inte kunna släppa tankar som bara har nuddat hjärngloben. Det kan både vara positivt och negativt tror jag.
Att överanalysera saker har många gånger satt mig i situationer där jag tror att det är precis så som jag har tänkt, och sedan visar det sig att bli tvärtom. Men många gånger har överanalyserandet tagit mig till en nivå av förståelse som jag inbillar mig att jag inte skulle haft om jag inte hade suttit och disikerat varenda tanke.
Hänger ni med?

 

 

Just nu försöker jag att sluta analysera. Precis som att sluta bita på naglarna går det bra i korta stunder, men sedan märker jag hur fingrarna dras upp till munnen (metaforiskt nu.) och tankarna börjar snurra.

Hur kommer det sig att man är så? Att det inte bara går att stänga av, trycka på en knapp. Det hade varit schyst att kunna slappna av i hjärnan någon gång ibland. Men det kommer väl det med.

Jag saknar någon att dela mina innersta drömmar med, någon som blir som en hemlig skattkista som gör små noteringar på mina drömmar och sedan lägger dom i tryggt förvar innanför ett lås.
Någon som har glittrande ögon när personer tittar på mig, någon som förstår vad jag menar utan att jag behöver använda mig av ord.
Någon som förstår min rädsla för mörker, och inte släcker lampan. Någon som förstår mig, som förstår mig inifrån och ut.
Om jag kanske analyserar och tänker och vrider tillräckligt länge, kanske det dyker upp en sådan person. Någon som låser in mig i sitt hjärta för gott.  Eller någon som bara vill ha roligt. För jag vill både och.