Om döden infinner sig..
En strålande vacker höstdag, men i mitt hjärta är det svart som natten.
Ljuden ringer i mina öron och susandet från träden får min puls att slå i takt med svalornas små ben som trummar på marken.
Löven börjar snart att falla. Min favorit årstid närmar sig med stora steg. Men jag kan inte njuta. Kan inte finna lugnet som annars infinner sig. Det är som bortblåst.
Jag känner varken sorg eller saknad, kärlek eller hat. Jag är tom.
Den värsta känslan, tomhet.
Jag känner mig naiv, naken och ynklig.
Dammet i lägenheten virvlar när jag går förbi hallen, tittar bort när jag ser det, men det går inte att blunda länge till.
Allting syns egentligen så skarpt, de vissnande blommorna i balkonglådan, den obäddade sängen med kuddöverdrag som har hål. En salladsbit ligger på golvet, i väntan på att någon ska ta upp den.
Den någon är jag, men jag orkar inte vara jag. Orkar inte vara någon.
Jag vill begravas. Inte kremeras.
Vill begravas någonstans där tomheten inte existerar. Där depression inte finns. Någonstans där höstens färger lyser som starkast, där trädens grenars dansandes skuggor leker på min hud.
Jag vill inte vara instängd.
Jag vill vara fri.
Återigen en otrolig fin text som beskriver dig. Tråkigt att du känner sådär men fortsätt att kämpa. :) puss
