Ett enkelt brev
Kära du.
Jag vet att jag inte är lätt att ha att göra med, att jag blir sur för småsaker och att jag har svårt att släppa saker.
Att jag går runt och är arg är allas fel, även mitt.
En frö har såtts inom mig och det verkar som att det bara växer sig större och större.
Jag känner mig ensam. Jag säger att jag mår skit, men ändå frågar du inte vad det kan vara.
Flera av er läser min blogg, utan att ens med en tillstymmelse fundera på om ni kan hjälpa mig. Det är inte riktiga vänner.
Jag skriver att jag dör, att något lever inom mig, men ändå ingen respons. (nej, jag skriver det inte för att någon ska tycka synd om mig. Det värsta jag vet är när folk tycker synd om. Jag skriver det för att det är sanningen, men ingen vågar höra.)
Jag ger upp nu. Jag lägger mig ner och väntar på bättre tider, för i 10 år nu har jag försökt att få något bättre, strävat efter en fin tid.
Den har inte kommit än, så varför skulle den komma sen?
Tack för super goda kakor gumman! Ungarna älskade dom och dom bråkade in i de sista om vem som skulle ha sista kakbiten :) hoppas du blir bättre snart och när du har de som svårast, tveka inte att ringa mig.. Jag kan komma direkt! Kom ihåg att jag finns alltid vid din sida och håller din hand! kramar
