En överreaktion
Jag må överdriva mycket, har lite för starka känslor om saker ibland.
Men något som jag inte alls tycker om, är när bekanta till mig umgås, sådana som inte brukar umgås.. Då tänker jag direkt (varning för dagisnivå) att dom sitter och pratar om mig.
Så är säkert inte fallet, men jag får verkligen för mig det..
Så så sitter jag liksom hemma och tycker synd om mig själv, för att ingen frågar om jag vill vara med..
Fast jag börjar bli van nu. Jag är relativt van att bli använd som "psykolog" och sen är det bra.
Dagen började alltså inte bra.
Kommentarer
Trackback
