Tvivel, hopp & gnistor
Det är svårt att veta hur man ska hantera saker i livet.. Vissa saker gör så ont så ont, medan vissa går som på räls.
Ibland är det så oerhört svårt att veta hur den andre tänker, hur han ser på saker.. Men ofta efter ett ordentligt snack så förstår man, iallafall en sudd bättre.
Om man älskar varandra, så kanske det är okej att säga fel ord ibland. Det kanske är okej att meningar flyger ur munnen utan eftertanke?
Bara det inte blir en vana.
Det är så oerhört sällan vi hamnar i luven på varandra. Så sällan vi blir arga. Men när vi väl blir det så slår det gnistor om oss.
Hans ögon blir svarta som den mörkaste natten och rösten blir sådär o-igenkännbar.
Jag blir ledsen och säger att jag ska flytta. Säger att det får vara nog!
Men efter att pulsen har lugnat ner sig och man börjar omvärdera saker, så ser man det i ett nytt ljus, man kan fnissa åt vad man sa och så somnar man tillsammans.
Det är den skönaste känslan.
Den där obeskrivliga känslan när man VET att man är hemma.
När man vet att man är oslagbara tillsammans.
Bara man vet att man får bli arg, bara inte för ofta.
Jag älskar min Patrik. Jag älskar honom så mycket att jag försöker få kontroll på allt. Och jag önskar så oändligt mycket att han kunde läsa mina tankar, att han kunde försöka komma in i min hjärna för en stund.
Och ibland spårar det ur.
Tillsammans kan man ordna allting, så länge det finns hopp.
Och hopp finns det.
För hoppet är det sista som lämnar människan.
