Obehag & oro
Det går inte att beskriva den oro min kropp känner, jag försöker att tänka bort det men det är svårt.
Allting känns obehagligt och det känns som att jag väntar på något riktigt hemskt. Samtidigt som jag kämpar febrilt med att försöka tänka positivt.
Det är svårt att inte kunna berätta, inte yppa ett ord.
Magen vänder sig och det känns som jag ska kräkas bara mina tankar nuddar det ofrånkomliga.
Jag vill bara att allting ska bli bra, att det ska vara över.
Var det såhär mitt liv skulle bli? Var det förbestämt såhär?
Om min älskade tas ifrån mig, då vet jag inte hur jag ska klara av att vara normal. Det känns redan nu som att det har varit för mycket - det HAR varit för mycket.
Är det konstigt om hjärnan kollapsar?
Det man går igenom nu, kanske gör oss starkare senare i livet..
Men hur ska man veta om man orkar vänta tills det vänder?
Ingenting med framtiden känns ljust nu.
Allting har vänts upp och ner och jag är livrädd. Så jävla livrädd.....
Snälla, låt det bara vara en jävla mardröm!
