Jag vill inte
Varför känns det som att jag är tillbaka på ruta ett med mitt mående? Jag trodde att det hade blivit bättre, att jag hade lyckats tämja det en aning.
Istället känner jag precis lika som tidigare, som innan. Och det skrämmer mig. Det skrämmer mig för jag vet vad det gör med mig. Jag blir sängliggandes, glor in i väggen i timmar och klarar inte av att prata med någon.
Jag för diskutioner med mig själv i huvudet och förundras över människans psyke.
Men den stora frågan är - klarar jag av en till sådan period?
Det är verkligen så att alla har försvunnit. Jag vet ärligt talat inte vad som hände. Kanske dög jag inte längre när jag valde att börja må bra, att jag ville utvecklas och jag fick ett arbete.
Kanske dög jag inte längre för att jag inte längre prioriterade att vara full?
Jag blir sårad av människor som säger saker som "jag finns alltid där för dig!" men sedan visar det motsatta.
Jag blir sårad av att jag faktiskt hör av mig och frågar vad som är fel, om jag har gjort något eller vad som händer. Men jag får inget svar.
Jag saknar att ha någon att prata med. Någon som inte bara lyssnade utan även hörde. Någon som inte bara tittar utan som ser.
Jag vet att jag kan vara jobbig, att jag kan vara svår. Men om det inte duger - tala om det. Det blir bara värre av att ignonera. Av att låtsas att jag inte finns.
Varför bor jag i den här staden? Jag har ingen här. Jag har inget som håller mig kvar här. Min familj bor någon annanstans, jag har inga vänner, varken här eller där.
Patrik har ioförsig sin familj här... Men jag har ingen.
Det känns ensamt och jag får fundera, vrida och vända. Jag får klaga. För jag vet att genom att gå igenom allt så går jag ett steg närmre något positivt.
Är jag tyst och bara grubblar - det är då det äter upp mig inifrån.
Jag orkar helt enkelt inte springa mer.
Jag släpper taget och låter det komma. Det som händer får ske. Jag har inte kraft nog att hindra det.
Tack för att du finns.
Istället känner jag precis lika som tidigare, som innan. Och det skrämmer mig. Det skrämmer mig för jag vet vad det gör med mig. Jag blir sängliggandes, glor in i väggen i timmar och klarar inte av att prata med någon.
Jag för diskutioner med mig själv i huvudet och förundras över människans psyke.
Men den stora frågan är - klarar jag av en till sådan period?
Det är verkligen så att alla har försvunnit. Jag vet ärligt talat inte vad som hände. Kanske dög jag inte längre när jag valde att börja må bra, att jag ville utvecklas och jag fick ett arbete.
Kanske dög jag inte längre för att jag inte längre prioriterade att vara full?
Jag blir sårad av människor som säger saker som "jag finns alltid där för dig!" men sedan visar det motsatta.
Jag blir sårad av att jag faktiskt hör av mig och frågar vad som är fel, om jag har gjort något eller vad som händer. Men jag får inget svar.
Jag saknar att ha någon att prata med. Någon som inte bara lyssnade utan även hörde. Någon som inte bara tittar utan som ser.
Jag vet att jag kan vara jobbig, att jag kan vara svår. Men om det inte duger - tala om det. Det blir bara värre av att ignonera. Av att låtsas att jag inte finns.
Varför bor jag i den här staden? Jag har ingen här. Jag har inget som håller mig kvar här. Min familj bor någon annanstans, jag har inga vänner, varken här eller där.
Patrik har ioförsig sin familj här... Men jag har ingen.
Det känns ensamt och jag får fundera, vrida och vända. Jag får klaga. För jag vet att genom att gå igenom allt så går jag ett steg närmre något positivt.
Är jag tyst och bara grubblar - det är då det äter upp mig inifrån.
Jag orkar helt enkelt inte springa mer.
Jag släpper taget och låter det komma. Det som händer får ske. Jag har inte kraft nog att hindra det.
Tack för att du finns.
Kommentarer
Trackback
