Att växa upp
När jag på sommaren 2010 började på språngbrädan var jag ganska mogen för min ålder, jag hade slutat supa upp alla pengar, jag hade ett mål och jag var sambo.
Sommaren gick, några nya personer började på skolan och hujeda mig vad turbulens det blev!
Som vanligt hamnade jag i mitten av allt, vilket jag har gjort sedan jag var liten, jag är inte direkt med och bråkar men ändå vet jag om precis allting och på något vänster blir jag alltid inblandad.
Jag fick höra saker både från min högra och vänstra sida - saker som jag inte alls hade något intresse av att höra.
Det jag försöker att komma fram till är att det är så otroligt skönt att slippa all dramatik! Jag blir helt slut bara av att tänka på hur alla var där...
Hemskt bra tanke med den där vuxenutbildningen, MEN, om lärarna skulle kunna sluta behandla eleverna som små barn så skulle nog eleverna växa upp också.
Jag tror inte en sekund på att man lär sig något om "det riktiga livet" där, det kan man bara göra genom livets hårda skola - verkligheten.
Så kära vänner, istället för att vara nervösa över att lämna den där skolan - se framåt och släpp alla tankar om att det kan vara läskigt med en jobb osv, det är MER läskigt att sitta med 15 "vuxna barn" som bara bråkar, tar droger och är omogna.
Nu ska jag äta en sockerkaksbit & lägga mig i sängen & läsa en sväng. Är så sjukt trött. Känner mig överkörd av en ångvält.
Ha en fin kväll!
haha ;) Många gånger tror jag det var så att det helt enkelt blir skitsnack med tjejer, oavsett om man går på en skola där man blir behandlad som dagisbarn... tre tjejer kan inte leka brukar man ju säga :) Det kan inte 4,5,6 heller ;) hehe
