Dragkedja
Det är så jobbigt att låtsas.
Låtsas att leendet på mina läppar är äkta, att skrattet som bubblar i min mage är av glädje och inte nervositet.
Men åh - vad mycket vackert det finns där inne!
Om någon bara kunde dra ner den förbannat tjocka dragkedjan för att se det, för att hitta..
Jag ler och skrattar äkta också. Allt är inte bara ett spel. Men tyvärr är mycket det.
När du frågar mig - vad tänker du på?
Och jag svarar - ingenting.
Då virrvlar det runt så mycket tankar i huvudet så jag blir alldeles vimmelkantig.
Jag väger för och nackdelar, tänker oftast på konsekvenser allt för sent, undrar om det syns på mina ögon att de knappt har blundat på natten.
Hörs mina hjärtslag utanför bröstet?
Kan man se på mig att jag är så rädd att jag inte vågar sova?
Men vad är det du är rädd för zanna?
Ja, vad är det jag är rädd för?
Jag är så fruktansvärt rädd för att dö. Men ännu mer rädd för att leva.
Jag är så rädd för mörkret att jag vill slå Patrik när han släcker badrumslampan. Jag vågar inte blunda - för allting blir så svart då.
Jag vågar inte GÅ till bussen, istället springer jag så fort uppför den där backen att det känns som att lungorna ska sprängas.
Jag är så rädd för att sticka ut, att jag gör vad som helst för att aldrig bli en i mängden - för på något vis är det logiskt för mig.
För mig.
Varför skriver jag detta?
Jo. För att någonstans där ute finns det kanske en sol för mig. En sol som vågar lysa både dag och natt. En sol som visar att det är okej.
