http://imthesnok.blogg.se/

 

Jag vet inte var jag ska börja, hur jag ska formulera mig.
Det är så mycket känslor i omlopp, känslor som vill ut, men som blir kvar instängda inom mig. Jag gråter inte längre, kanske har alla tårar tagit slut. Jag skrattar inte längre, iallafall inte ärligt.

Jag har tappat energin till att svara hur det är, till att fråga hur det är. Jag bryr mig inte.

Jag känner mig känslokall och vek.. Jag känner mig tom. Behöver fyllas på.

Jag vill inte träffa någon, har ingen ork. Folk tjatar och jag vill bara att dom ska sluta. För jag orkar inte, vill inte. Jag vill vara ensam, samtidigt som mitt huvud kräver sällskap och en värmande famn.

Men jag orkar inte prata. Mina ord fryser till is när dom är på väg att lämna halsen. För det finns endå ingen som lyssnar. Människor bara hör, dom lyssnar inte.

Jag har blivit avbryten för många gånger för att försöka igen. Mina tankar är för mörka för att någon skulle våga lyssna, dom är för kraftiga för denna jord.

Dock tänker jag inte på självmord, jag tänker mer på saknad.

Jag funderar. Vrider. Vänder. Var tar man vägen efter detta liv? Finns det en annan plats efter denna?

SItter min morfmorfar någonstans nu och ser på mig, på oss?

Isådanafall  - ser dom döda oss när vi duschar, bajsar, har samlag, petar i näsan, lagar mat, byter tampong? Eller är det som en fjärrkontroll, när det blir obehagligt och lite obekvämt så byter dom kanal?

 

Om det finns en plats efter denna, då vill jag veta hur den ser ut. Mår man alltid bra där, eller är det som att leva här på jorden, bara att man inte får spendera sin tid med sina nära? Isådanafall stannar jag hellre kvar här.

Men om det är fint där, det luktar alltid nytvättat och man får aldrig eksem, det finns inget pollen där och man kan äta allt utan att det kliar i halsen - då skulle jag kunna tänka mig att spendera en tid där.

Men vart är där då? FINNS DET NÅGON SOM VET DET?!

 

Jag vill inte ha ont i magen. Jag vill inte känna mig tom. Jag vill inte vara ledsen. Inte vara arg.

Jag vill vara glad. Genuint glad.

Jag vill kunna uppskatta alla färger runt om mig, ta vara på varje sekund. Men det är svårt.

Ge mig en diagnos.. Sätt ett ord på det jag känner. Hjälp mig att finna den rätta vägen i livet. Hjälp mig att våga skratta. Hjälp mig att våga känna att det är okej att vara ledsen, bara du klättrar upp igen.

 

Jag saknar Christian.

Du gamla, lurviga man. Lastbilsåkande Christian.

Du gav mig så mycket, så mycket som du aldrig kan tänka dig. Du läser säkert inte det här , men om - jag saknar dig. Jag saknar våra samtal. Jag saknar att plocka fjädrar till dig.

Jag saknar att diska medan jag hade dig i telefonen. Jag saknar ditt skratt. Jag saknar att diskutera åldersskillnader - att vi tyckte att 9 år var sådan skillnad, och sedan bara några månader senare träffade jag Patrik som är 8 år äldre, och då spelade det liksom ingen roll något mer.

Jag önskar att du hade fått träffa Patrik, ni hade kommit bra överrens. Fast ditt bullriga skratt kanske hade skrämt honom till en början, men sen hade ni hittat till varandra.

Du skulle ha berättat rövarhistorier för både honom och mig. Om dina resor, om allt du har sett.

Jag saknar dig Christian. Jag saknar oss.

Du var min bästa vän. Min allra bästa vän. Utan att du ens visste om det.