Förstörd
Jag vill bara att mina rädslor ska försvinna, växa bort...
Jag är så sjukligt jävla spökrädd, folk skrattar åt mig och säger att jag ska skärpa mig. Men det går inte!
Den rädsla som infinner sig i min kropp är inte påhittad.. Den existerar - konstant.
Jag är till och med rädd på dagarna. Som att jag vore rädd för mig egen skugga.
Vi åkte hem.. Trots att jag drack en drink klockan 18 så satte jag mig bakom ratten - vilket är något jag absolut inte hade en tanke på att göra, någonsin.
Men ikväll fanns det ingen annan utväg. Jag var så rädd, magen snörptes ihop och jag kunde inte andas.. Så vi åkte hem. Tårarna rullade och hjärtat slog 879 slag per sekund.
Känns som att jag förstörde lite. Denna dagen som skulle få ett mysigt avslut.
Men dagisen idag har iallafall varit perfekt.
Nu ska jag försöka att varva ner och sova.
Får jag fråga vad du tror att spökerna ska göra? Eller är det bara en kännsla? Misstolka det inte som en elak kommentar, jag blev bara nyfiken, har aldrig sett någon förklara en sån rädsla förut.
Oj det låter som att du har det rätt tufft. Jag har själv kännt "rädslan" av att inte våga kika i spegeln nån gån men aldrig ofta/hela tiden. Det måste va riktigt jobbigt.
