http://imthesnok.blogg.se/

Åh, vad mysigt det är att vara förälskad. Att inte kunna somna får mig att tänka på massa olika saker (som jag skrev i det tidigare inlägget) och just nu tänker jag på förälskelser.

 

När jag var 12 år, skulle fylla 13, alltså år 2003, då blev jag jätteförälskad i en kille som heter Kristoffer. Han var tre år äldre än mig och skulle börja gymnasiet.

Jag minns till och med varför jag blev förälskad i honom (hade tidigare endast brytt mig om hästar!), vi var framme på byn, närmare bestämt på Sundsbron och han sa "du är Emelies lillesyrra va?"

Japp, då föll jag pladask. Skittöntigt, men så vackert.

Den 25/7 (min mammas födelsedag) bestämde vi att vi var tillsammans. Dagen var stor! Jag hade fått en pojkvän. En långhårig pojkvän som lyssnade på hårdrock och fick mig att våga vara mig själv.

Jag vågade inte knacka på på deras hus, utan jag ringde alltid en signal så att han fick komma ut och möta mig utanför, även efter 2 år tillsammans. Ganska gulligt.

Vi var tillsammans i nästan 3 år.

 

Sen blev jag förtjust i Fredrik. Fina Fredrik från Sandviken. Han var fyra år äldre än mig, men han var lika stolt över att "visa upp" mig ändå för sin familj och släkt.

Han var så mysig han, sådär busig och alltid med glimten i ögat.

Vi har och badade en gång på Sjöbacken, då kissade jag på honom i vattnet - det är väl det starkaste minnet jag har av den tiden tillsammans med honom. Haha!

 

På vårterminen i 9an (alltså efter både Kristoffer & Fredrik) så blev jag handfallande förälskad, intresserad och stormförtjust i en klasskamrat. Freddie.... Blonda, blåögda, skrattgropsbeklädda Freddie. Freddie från Lingbo. Han var mannen jag skulle föröka mig med - det var jag stensäker på!

Åh vad jag älskade honom. Jag kunde titta på honom i timmar och se våra små blonda bebisar framför mig. Vi skulle bo i ett hus i Lingbo (detta har jag även sagt till Arbetarbladet i en intervju!!!!) och ha barn och hästar.

Vi blev tillsammans den 31/8 - 06, och det var den allra bästaste dagen i mitt liv.

Båda flyttade till Norrsätra i Sandviken, dock i olika hus, men vi satt ihop, dag som natt.

Efter fyra månader gick han ner på knä och friade till mig - utan ring, för den fick jag betala ;) - och sen levde vi lyckliga (NEJ) i alla våra kommande dagar.
Kärleken mellan mig & Freddie var som en berg&dalbana. Ena dagen var vi glada på varandra, skojade, skrattade och var kära, för att nästa dag nästan ha ihjäl varandra. Han var dum ibland, riktigt jävla elak. Men jag trodde att det var så det skulle vara. Att han sa att jag var tjock och ful - det gjorde han ju av omtanke....?

I Oktober 2008 gjorde jag slut, på ett fruktansvärt fult sätt.. Usch.

 

Senhösten 2008 var en orolig tid i mitt liv. Jag träffade Christian, vackra fina underbara älskvärda Christian från Huddik. Han blev min räddare, min klippa. Det var kärlek där med, men inte förälskelsekärlek - nej vi var mer som syskon :)

Samtidigt kom Johan in i mitt lvi, och vad jag föll. Jag föll och föll och föll och föll för den där karln med dalmål som gjorde mig bokstavligt talat galen.

Jag var kär, ledsen, sårad, arg, förbannad, ännu kärare och helt ärligt patetisk. Men jag trodde att det skulle bli vi. Han och jag i Dalarna. Vad vackert. Vilken dröm. Eller?

 

När jag våren 2009 hade bestämt mig för att aldrig mer ens titta på en kille, eller bli lesbisk så kommer det in en människa i mitt liv, helt oväntat.
Efter en kommentar om jag fes, så vändes mitt liv upp och ner.

Patrik Björkmann. Älskade, fantastiska Patrik. Du räddade mig från allt det svarta, hjälpte mig att leta upp allra utspridda spillror av mig och pussla ihop mig igen.
Jag har aldrig skrattat så mycket, gråtit så mycket eller varit så frustrerad som jag har under dom här 3 åren tillsammans med dig. Du gör mig galen på ett sätt ingen annan någonsin kunnat göra, du får mig att drömma, att spinna vidare på tankar som varit begravda länge, du får mig att våga tro och hoppas.

Tillsammans har vi varit med om mycket. Och tillsammans ska vi vara med om mycket i framtiden.

Med dig kan jag säga med all säkerthet att du KOMMER vara pappan till mina barn. Du kommer att vara mannen som står längst framme vid altaret och ler mot mig när jag kommer gående till bröllopsmarchen.

Du kommer alltid att vara min människa.

 

Visst är det väl fantastiskt att tänka tillbaka och ransaka sig själv?

Jag skrattar åt mig själv som har varit så naiv. Men vad jag har varit med om saker, upplevt saker. Och vad spännande framtiden är.

Tack till alla ni ovan nämnda, för att ni har visat mig vem jag är.

Och Christian. Du ska ha det allra största tacket. Ängel <3