inte igen...
nej. nu ger jag upp. har legat och vridit och vänt mig i sängen i flera timmar nu känns det som. jag har badat badkar för att bli trött. jag har glott in i datorn ett tag för att bli trött. ingenting fungerar.
det känns som att jag håller på att kräkas hela tiden och jag har panik i kroppen.
jag vet nog varför också. jag ligger och funderar över allting i livet. vilka saker som har förändrats och vilka saker som man bara lägger på is för att inte såra andra.
för ett år sedan var jag verkligen på botten - har jag trott. men för två år sedan, då var det mycket värre. men nu, så är det egentligen likadant. för jag känner ju på exakt samma sätt, bara det att jag har lärt mig att hantera saker på ett annorlunda vis. men kan man då säga att man mår bättre?
jag är nervös - eller, nervös är helt fel ord egentligen. - för att börja skolan igen. det känns som att skolan är ett djupt sår som sårskorpan aldrig riktigt kommer fram på. eh, ja.
jag vill inte träffa alla på skolan igen. för jag har ju bara ljugit om vem jag är. jag är inte den där glada, roliga zanna. om det nu är den bilden de har fått. jag är ju den där fundersamma, tysta och lite kanske halvmörka zanna. men jag har liksom inte riktigt vågat visa henne.. och jag är så rädd att om jag gör det, då är liksom allt förstört. men samtidigt, om jag inte kan vara mig själv, då blir folks känslor för mig - fejk. eftersom det inte är för mig dom känner dom. fan vad invecklat.
jag känner för att åka bort någonstans. fast endå inte. för jag vet att jag inte vågar. jag är ju livrädd nu här hemma i lägenheten bara. putte sover som en stock och jag är livrädd för att vara ensam. det är synd att han ska jobba imorgon, annars hade jag väckt honom och tvingat honom att prata. han är bra på det där han. att prata alltså.
jag vill faktiskt inte tillbaka till skolan. för jag är rädd. jag är så jävla skiträdd så du förstår inte.
.plus att det inte blir direkt bättre av att ens rektor skickar mail och ungefär som hotar en. men ha möte med soc då, om det nu skulle hjälpa. varför inte bara krypa in under skinnet på mig och verkligen ta reda på vem jag är?
jag saknar att ha sömntabletter hemma. då kände jag mig trygg ivarjefall. nu är jag fan rädd varje natt.
nej.
nu ska jag röka och sen ska jag kolla på film eller något.
hejdå.
det känns som att jag håller på att kräkas hela tiden och jag har panik i kroppen.
jag vet nog varför också. jag ligger och funderar över allting i livet. vilka saker som har förändrats och vilka saker som man bara lägger på is för att inte såra andra.
för ett år sedan var jag verkligen på botten - har jag trott. men för två år sedan, då var det mycket värre. men nu, så är det egentligen likadant. för jag känner ju på exakt samma sätt, bara det att jag har lärt mig att hantera saker på ett annorlunda vis. men kan man då säga att man mår bättre?
jag är nervös - eller, nervös är helt fel ord egentligen. - för att börja skolan igen. det känns som att skolan är ett djupt sår som sårskorpan aldrig riktigt kommer fram på. eh, ja.
jag vill inte träffa alla på skolan igen. för jag har ju bara ljugit om vem jag är. jag är inte den där glada, roliga zanna. om det nu är den bilden de har fått. jag är ju den där fundersamma, tysta och lite kanske halvmörka zanna. men jag har liksom inte riktigt vågat visa henne.. och jag är så rädd att om jag gör det, då är liksom allt förstört. men samtidigt, om jag inte kan vara mig själv, då blir folks känslor för mig - fejk. eftersom det inte är för mig dom känner dom. fan vad invecklat.
jag känner för att åka bort någonstans. fast endå inte. för jag vet att jag inte vågar. jag är ju livrädd nu här hemma i lägenheten bara. putte sover som en stock och jag är livrädd för att vara ensam. det är synd att han ska jobba imorgon, annars hade jag väckt honom och tvingat honom att prata. han är bra på det där han. att prata alltså.
jag vill faktiskt inte tillbaka till skolan. för jag är rädd. jag är så jävla skiträdd så du förstår inte.
.plus att det inte blir direkt bättre av att ens rektor skickar mail och ungefär som hotar en. men ha möte med soc då, om det nu skulle hjälpa. varför inte bara krypa in under skinnet på mig och verkligen ta reda på vem jag är?
jag saknar att ha sömntabletter hemma. då kände jag mig trygg ivarjefall. nu är jag fan rädd varje natt.
nej.
nu ska jag röka och sen ska jag kolla på film eller något.
hejdå.
Kommentarer
Trackback
