http://imthesnok.blogg.se/

Jag sparar allt jag skriver, alla papper som är fyllda med kludd, alla tankar, funderingar, tårar, skratt. Allt skrivs ner, datum skrivs på och sedan lägger jag dom någonstans. Där bara jag hittar.
Jag satt precis och gick igenom lite, får ont i magen när jag inser hur naiv jag varit (kanske fortfarande är? förhoppningsvis inte!) och att jag la hela min tillvaro i någon annans händer.

Att jag stannade kvar, försökte lappa ihop, laga. Att jag inte satt ett högre värde på mig själv. Att jag visste sanningen, men valde att tro på lögnen.

Varför gjorde jag det? Skulle jag kunna göra samma sak mot mig själv idag?

 

Jag har relativt stor självkännedom och jag vet så väl att jag är en person som lätt lägger allt jag äger och har i någon annans händer. Att jag är som en svamp som aldrig kan få nog av vätska. Jag suger åt mig precis allting. Jag sätter den jag älskar i främsta hand, och glömmer lätt bort mig själv.

Mycket av dessa saker är fina saker - i lagom dos. Och jag vill verkligen kunna säga att jag inte kommer att göra om detta misstag. Att jag stannar i en lögn.

Jag hoppas att jag kommer att känna mitt egna värde (som jag gör i skrivande stund) om något skulle ske, att jag minns att jag klarar mig igenom allt, att jag är stark och modig. Men man vet ju aldrig.

 

Jag blir förbannad när jag ser allt jag skrivit, "är det mitt fel? är det jag som har älskat för mycket och för hårt? är det mig det är fel på? varför duger inte jag? varför räcker inte jag?"
Jag blir inte förbannad på mig själv direkt. Jag blir förbannad på idioten som har fått mig att känna allt det där. Förbannad på idioten som har ljugit och förstört mig bit för bit, och som inte verkar förstå hur skadad jag blivit.

Jag kan gå igenom livet med hedern i behåll, till skillnad från andra.

Jag gillar inte att "hänga" ut eller snacka skit om en människa jag spenderade 4 år med. Men samtidigt känner jag "Har han spenderat 4 år med mig - eller var det bara jag?"

Han är en fin kille, innerst inne. Vill inget ont. Men har man gjort alla de saker han gjorde mot mig, ska man lämna och stå sitt kast. Inte fortsätta ljuga och förminska. Det hade varit bättre för båda om han hade lämnat mig vid sitt första misstag.

Jag vet iallafall att jag aldrig skulle kunna vara med någon om jag hade gjort dessa saker. Hade inte kunnat se i ögonen och fortsatt som att ingenting hänt.

 

Jag mår bra nu. Bättre än vad jag någonsin gjort. Jag är nöjd. Glad. Kär. Och det här blir det absolut sista inlägget som kommer innehålla honom. Jag vände blad för längesedan.