http://imthesnok.blogg.se/

Tårar. Fina tårar. Tårar som är lyckliga. Vilken häftig känsla det är. Jag kan inte få dom att sluta trilla ner, dom liksom bara kommer.

Jag har aldrig någonsin känt såhär. Det är läskigt, fantastiskt, skrämmande och alldeles alldeles underbart.

Det känns som att jag har hittat hem. Precis så känns det. Allting har blivit ljust och jag ler inte längre bara med munnen, nu når det enda upp till ögonen.
Jag har aldrig rodnat förr. Nu rodnar jag mest hela tiden. Har aldrig varit speciellt blyg, men sen två månader tillbaka har jag varit så blyg att jag själv har blivit irriterad. Men det är fint. Så sjukt fint.

 

Det är helt magiskt hur snabbt allting kan förändras. Jag som alltid har haft svårt att lita på människor - har helt plötsligt inga problem alls att känna tillit. Jag som har haft svårt att våga känna fina känslor & må bra - mår helt plötsligt bra precis hela tiden.
Det är helt sjukt hur bra en annan människa kan få en att må. På så kort tid. Men samtidigt känns det som att jag känt honom hela mitt liv. Fantastiskt.

 

Jag vet inte hur jag ska kunna förklara mina känslor. Det är så mycket lättare att beskriva när man mår dåligt. För nu känns det som att alla positiva ord i världen, på alla språk som finns, inte skulle räcka till. Jag behöver komma på nya ord. Nya färger. Nya förklaringar.

Det känns inte rättvist att säga att mitt hjärta slår extra slag vid tanken på honom. Att magen pirrar så hårt att det borde höras ut. Att jag ler så fort jag tänker på hans händer. På hans hår. På hans leende. På hans ögon. På hans kramar. På hans pussar. På hans lukt. På honom.
Det känns som en sådan underdrift att säga att jag är kär. För det är så mycket mer än så.

 

Jag som alltid har älskat att skriva, älskat att beskriva precis allt - känner plötsligt att det inte finns tillräckligt med ord. Bokstäver. Det jag känner är helt enkelt för starkt för att kunna sättas ord på. Kärlek.

Jag önskar att alla kunde få uppleva dessa känslor. Ja herregud. Jag har hittat hem.

 

 

Sådär ja, nu har jag dammsugit lägenheten en extra gång, har duschat och rakat både benen och armhålorna. Så nu är man fräsch vill jag lova ;)
Har inte bestämt mig för om jag ska låta håret självtorka eller om jag ska föna det. Hatar att föna. Men vi får se. Är ju två timmar kvar innan han kommer så det hinner väl torka.
Sov som en gud inatt, skönt! Har inte drömt nå konstigt heller, vilket är första gången på länge.

 

Nu ska jag inte göra någonting. Det är jag bäst på.

 

Puss

Har en önskan att skriva något som inspirerar. Kanske inte någon annan. Kanske mest mig själv. Men orden fastnar inte och jag kommer inte på något smart. Är trött på bergochdalbanor och sprudlande känslor som blir grå moln efter bara ett par timmar. Är trött på ord som bara stannar vid ord, dom blir aldrig handling.

Är trött på att jag hela tiden ska vrida och vända, fundera och krångla till precis allting. Försöker att sluta. Men det är som att försöka sluta bita på naglarna, fingrarna åker upp till munnen så småningom.

 

Jag tror att det kanske kan vara för att jag inte är van med allt detta. Allt det här fina. Jag älskar det. Det gör jag. Det handlar inte om det. Jag tror att det mer handlar om att jag inte vågar släppa taget om den sista stenen. Den ger en trygg känsla i handen. Inte riktigt än. Kanske snart. Imorgon?
Jag försöker att lära mig att inte bara prata om tråkiga saker, att inte lägga fokus och energi på det som gör ont. Att istället sadla om och lägga all energi på allt det fina. Det funkar ganska bra. Ibland.

Nu på eftermiddagen fick jag en liten dipp. Men det är okej. Jag vet ju att jag tar mig ur den. Snart. Jag har lärt mig det nu, att låta mig själv dippa. För snart är jag tillbaka igen. Sprudlande.

 

Kommer jag någonsin att komma över mina rädslor om att bli bortbytt, bortglömd och sviken? Eller kommer det sitta kvar i evigheternas evighet? Jag tror att jag redan är en bra bit på väg. Mina "stalkerfasoner" har inte visat sig på flera månader och jag får inte kramp i hjärtat särskilt ofta. Och om jag får det så är det en bra kramp. Eller vad man ska kalla det.

Folk blir ledsna när jag säger att det snart är höst. Jag blir glad. Jag älskar hösten. Alla färger, alla löv. Det blir okej att sitta inne en hel dag, ingen lyfter på ögonbrynen när man berättar att man sett fyra filmer på en onsdag. Det blir liksom okej.

Mitt enda problem med att hösten snart är här, är att jag måste sy in mina tröjor. Hade en liten modevisning för mig själv för en stund sedan, och det ser inte klokt ut. Och ja, jag är för fattig för att köpa nya kläder.

 

Vilket otroligt onödigt och oinspirerande inlägg. Men jag behövde vädra. Konstiga tankar må hända. Men dom är mina.

Jag skulle kunna skriva meterlånga inlägg som handlar om självutveckling och att lära känna sig själv. Men jag orkar inte, inte idag.

Istället kan jag berätta att jag sa dom tre magiska orden igår. Eller, det blev två ord och en siffra. Vad nu - tänker kanske ni. Men låt mig berätta små chokladbollar.

 

Förra helgen skickade H ett sms till mig där han skrev "love you babe" (för mig gilldes inte det, först och främst för att det var över sms, han var full & att det var på ett annat språk.) i lördags hade jag en diskussion med taxichauffören som körde oss hem, om detta. Och han tyckte att det var jättefint gjort av H, men det tyckte som sagt inte jag. (Ganska otacksamt och elakt...såhär i efterhand).

Igår fick jag tillbaka minnet om diskussionen med taxichauffören, och skrev detta minne till H. (över sms) och då skrev han "Men jag gör ju det! :)"

Förbaskat också - tänkte jag! Nu är vi här igen men kärleksförklaringar över sms. (Varför har jag en bild om att man ska säga det första gången i ett romantiskt ögonblick? Med dagens teknologi är det inte ett dugg konstigt att det kommer över sms....)

Nåväl........ jag gör det jag med. Också på engelska. Med en siffra dessutom. Love you 2. Det blev mitt svar. Jag har aldrig varit så oromantisk i hela mitt liv. Men samtidigt är det rätt romantiskt. Fast nästa gång hoppas jag att vi säger det på svenska ;) Haha!

 

 

Så nu är jag inte längre bara obota förälskad och kär. Nu älskar jag honom. Och det finaste är - jag gör det verkligen. FnIsS fNiSs.....behöver jag ens skriva att jag får pirr i magen av att skriva detta? :D

 

 

Nu är lägenheten skinande ren, inte ett dammkorn finns kvar och både gardinerna och duschdraperiet ligger i maskinen nu. Skönt!
Handdukarna håller på att tummlas för fullt, så när dom är klara ska jag ta en långdusch som heter duga, och sen tänker jag slappa tills jag somnar.

Har nog gått ner mer än dom där 65 kilona från tidigare idag, det är ju värre än ett träningspass att storstäda.

 

Kan upplysa er om att jag aldrig har mått så bra som jag gör för tillfället. Allting känns underbart och magiskt. Och det bästa av allt är - jag tror att jag har kommit över tankarna och känslorna om att inte våga vara glad och känna bra känslor, av rädsla för att något illa kommer ske. Nu flyter jag liksom med. Och det är en ny upplevelse kan jag tala om. Fint äre!

 

 

 

 

 

Nu har jag precis kommit hem efter att ha spenderat förmiddagen i Brattfors. Ska köra igång med lite städning och gå till tvättstugan och kolla om det finns nån ledig tid, helst idag eller imorgon. annars får jag tjuvtvätta i Bf.

Drömde sjukaste drömmen inatt - mamma och pappa halshögg en kille jag dansade tryckare med. Undra vad den drömmen betydde :p

 

Borde ha gått ner 65 kg efter stunden på vedbacken idag. Svetten flödade.

 

Puss & kram

Jag har haft en fantastisk helg med fantastiska människor. Mycket skratt, gott vin och mysiga minnen har skapats. Sov hemma hos Henrik i lördagsnatt, söndagen spenderades i sängen fram till eftermiddagen då han skulle jobba, då tog jag mitt pick och pack och åkte hem.
Stannade i Brattfors och käkade med föräldrarna. Dom bestämde sig för att ha ett samtal om blommor&bin med mig. Jag ville sjunka under marken. Hallå - jag blir snart 23 år, Jäkla dårar!

 

Igår somnade jag 21.30 och vaknade 14.00 IDAG! Jösses amalia vad jag har sovit.
Har inte gjort ett jota idag, förutom att hänga en stund i BF och diskat. Kollat på film.

 

Imorgon ska jag till Brattfors igen och stå en sväng på vedbacken, sola och bada. Hoppas på att bli superbrun!

Fick för övrigt hem papper med provsvaren på mitt kära blod. 100 % frisk. Så det var ju skönt.

 

Sov gott små kycklingar.

Ps. Jag är så kär att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Mys <3

 

 

 

Igår fick jag åka till hälsocentralen och träffa en sköterska som tog blodtryck och puls. Båda var för höga. Var alldeles för yr för att kunna åka till sjukhuset och träffa medicinsköterskan.

Fick ingen mer hjälp av HC, så jag blev på fruktansvärt dåligt humör och tog ut allt i förskott (läkaren skulle ringa mig idag 8.30 och över telefon försöka komma på vad det kan vara för fel på mig.) Jag visste så väl vad hon skulle säga, "du är deprimerad, det är därför du mår som du gör."

Hon ringde som sagt imorse, och jag hade rätt. Inte ordagrant, men hon sa "hur mår du psykiskt då Zanna? kan det vara så att du är så nedgången att det visar sig fysiskt?"
Det var skönt att kunna säga: Jag har aldrig mått så bra som jag gör nu!

 

Så jag fick tid direkt till provtagning där dom tog fem rör med blod, och nu är det bara att vänta och se vad det visar.
Konstigt nog känner jag mig lite piggare av att bli tagen på allvar. Kanske finner energi till att göra någon nytta idag? Skulle verkligen behöva tvätta och dammsuga.

 

Imorgon ska jag äntligen få träffa Mia igen! Det blir tacosmys hemma hos dom i Sandviken. Saknar både henne & Mange. Min lilla familj :)

 

Igår kväll satt jag & Lina här vid mig och drack vin och myste på, pratade om allt mellan himmel och jord. Hur härligt som helst! Senare på kvällen kom Erik och sällskapade med oss, då blev det ännu mer vin och när det tog slut gick vi in på de tyngre drogerna - 3,5orna som jag haft sedan Nationaldagen. ;)

Runt 2 gick dom hem och då försökte jag att somna. Tog en bra stund, men det gick. Har drömt konstiga drömmar varenda natt nu dom senaste dagarna och vaknar alldeles förvirrad och svettig. Skumt!
Åkte till Brattfors och stod på vedbacken i lite över en timme tror jag. Det var ingen bra kombination med bakfylla, värme och gasade sol. Men det gick.
Hällde i mig vatten och satte i halsen, kräktes lite. Genom näsan såklart. Vad annars?

Nu har jag kommit hem, stod i duschen i bergis 40 minuter för att kyla ner kroppen, och nu har jag lagt mig i sängen. Det är jag värd känner jag. Dödstrött och bakfull, plus snorig. Ska jag bli sjuk nu?

 

Nåväl små gullvivor. Ha en fin tisdag.
Ps. Ligger och läser vad dom dödsdömda i Texas sista ord. Fan makabert.

 

Igår kväll hade jag ett skönt samtal med Sandra. Det är ganska läskigt hur bra hon känner mig, nästan bättre än jag själv gör faktiskt. Jag fick lätta mitt hjärta och fick fina råd, och det var som att det knäppte till i hjärtat på mig av en del saker hon sa - det stämde in så bra att jag själv inte hade kunnat sagt det.

Så efter en stund blev mina tårar till skratt. Underbart!

Imorse vaknade jag förrvirrat av att det plingade på dörren. Jag hade ju ställt klockan! Det var vaktmästarn som kom för att laga min toalettstol. Och efter ett par minuter kom Josefin med kex, så vi satt ute på framsidan och fikade och pratade. Det var mysigt!

Efter det har jag inte gjort mycket. Kollat på film (This is 40 - kolla på den!) och nu tänkte jag köra en sväng med dammsugarn. Ikväll blir det lite vin med Lina.

Är oerhört tacksam för alla guldkorn som finns i mitt liv. All kärlek till er.

 

Med en dröm att bli inlindad i bomull, vaknar jag upp svettig bland taggbuskar.
Sårskorpan hann bara lägga sig som ett silkesskydd innan de drogs bort lika hastigt igen.

Hittar inte orden, de fastnat någonstans mellan halsen och munnen. Fingrarna skakar utom kontroll och tårarna bränner bakom ögonlocken. Ögonlocken som inte kan slutas, som inte kan vila. Ser allt, känner allt. Ändå så bortdomnad. Bedövad.

Som en bedövningsspruta rakt in i hjärtat. Tomt. Men ändå fullt.

Tankar som virrvlar överallt och som aldrig får slå rot, drömmar som skjuts upp. Hjärtan som skadas på vägen.
Som att hoppa studsmatta men samtidigt stå bredvid på marken och se på. Hör allting, duns duns, landar. Landar aldrig. Fortsätter hoppa. Hoppas.

Jag har tappat taget om studsmattan. Har inget gung kvar i benen. De viker sig när jag försöker. Ger upp. Jag ger aldrig upp, men mina ben. De ger vika. Har tappat fokus, all kraft.

Famlar efter något att hålla tag i, men finner ingenting. Står på sidan om och tittar på, samtidigt som jag är mitt uppe i allting.

Kaos. Fyrverkerier. Åska. Blixtnedslag. Molnfritt men ändå svart.

 

Jag längtar efter en trygghet. Jag längtar så efter att bli inlindad i bomull och höra någon säga "allt blir bra."
Jag är trött på att kämpa i motvind, att stå ensam och försöka slåss med alla demoner och kusar. Behöver en paus. Vila. Vara själv men inte ensam. Trygghet.

Har för mycket sårskorpor för att det ska gå att gömma. De syns för bra. I solen bländar dem och i skuggan lyser de illröda.

Jag längtar efter ett plåster som kan läka alla sår. Tiden gör inte det. För då borde sårskorporna ha varit borta för längesedan.

Har varit i Brattfors hela dagen. Käkade smörgåstårta till frukost/lunch och sen har jag legat i solen och stekt. Väldigt skönt och avkopplande! Tog årets första dopp också, har nog inte badat på tre år. Tänkte först inte göra det (hatar att inte se botten, är mer en poolmänniska) men till slut slängde jag mig i ;) Det var skönt!

Kom hem för en liten stund sedan, duschade iskallt och tog en cigg i skuggan. Skönt! Nu ska jag diska lite och laga lite käk, sen blir det bara att ta det lugnt.

Ska vara på vedbacken i veckan, det ska faktiskt bli ganska kul (kommer ångra att jag skrev det när jag väl står där!) och då får jag något att göra också.

 

Jaja. Ha en fin söndag.

Puss

 

 

 

Jag tror fan att jag är utbränd.Kanske är det därför jag mår såhär?
Konstigt vore det väl annars efter allt denna vår har bidragit med. Men kan det komma efter en sån tid? Kan det komma för att kroppen känner att det är dags att gå igenom allt det onda nu. Att det är dags att varva ner och koppla av.

Kan det vara så att mitt psyke och min kropp har sagt stopp - nu måste du ta det lugnt! ?

 

Jag vet inte alls jag.

Nu blir det att sova iallafall. Blev inget vin ikväll för jag fick skjutsa in Jenny & Tilli till akuten.

 

God natt..

 

 

Har spenderat några timmar i Brattfors där det var kalas för Emelie. Åt smörgåstårta och drack kaffe. Tjusade med bebisar och svettades i värmen.
Vet inte vad det är med mig nu för tiden (senaste veckan) är inget pigg alls, känner mig inte speciellt glad och trevlig, och är typ energilös. Hoppas det går över fort för jag hatar att vara såhär. Känner mig inte som mig själv.

 

Var in på bolaget tidigare idag, köpte vin till ikväll då jag och Lina ska sitta här och gagga. Självklart tappade jag ut ett helt tampongpaket på golvet när jag stod vid kassan. Måste jag alltid skämma ut mig?
Men det gjorde inte så mycket. Alla har ju mens. Utom killar. Och dom i klimakteriet, och små barn.

 

Nu ska jag försöka få bort mensvärken en sväng innan Lina kommer.

Puss!

 

 

Idag har jag haft en toppendag!

 

Plus att det har varit varmt och skönt.

Nu ska jag slagga, upp 9 imrogon för den där träffen.

 

Hörs då hej!

Jag sparar allt jag skriver, alla papper som är fyllda med kludd, alla tankar, funderingar, tårar, skratt. Allt skrivs ner, datum skrivs på och sedan lägger jag dom någonstans. Där bara jag hittar.
Jag satt precis och gick igenom lite, får ont i magen när jag inser hur naiv jag varit (kanske fortfarande är? förhoppningsvis inte!) och att jag la hela min tillvaro i någon annans händer.

Att jag stannade kvar, försökte lappa ihop, laga. Att jag inte satt ett högre värde på mig själv. Att jag visste sanningen, men valde att tro på lögnen.

Varför gjorde jag det? Skulle jag kunna göra samma sak mot mig själv idag?

 

Jag har relativt stor självkännedom och jag vet så väl att jag är en person som lätt lägger allt jag äger och har i någon annans händer. Att jag är som en svamp som aldrig kan få nog av vätska. Jag suger åt mig precis allting. Jag sätter den jag älskar i främsta hand, och glömmer lätt bort mig själv.

Mycket av dessa saker är fina saker - i lagom dos. Och jag vill verkligen kunna säga att jag inte kommer att göra om detta misstag. Att jag stannar i en lögn.

Jag hoppas att jag kommer att känna mitt egna värde (som jag gör i skrivande stund) om något skulle ske, att jag minns att jag klarar mig igenom allt, att jag är stark och modig. Men man vet ju aldrig.

 

Jag blir förbannad när jag ser allt jag skrivit, "är det mitt fel? är det jag som har älskat för mycket och för hårt? är det mig det är fel på? varför duger inte jag? varför räcker inte jag?"
Jag blir inte förbannad på mig själv direkt. Jag blir förbannad på idioten som har fått mig att känna allt det där. Förbannad på idioten som har ljugit och förstört mig bit för bit, och som inte verkar förstå hur skadad jag blivit.

Jag kan gå igenom livet med hedern i behåll, till skillnad från andra.

Jag gillar inte att "hänga" ut eller snacka skit om en människa jag spenderade 4 år med. Men samtidigt känner jag "Har han spenderat 4 år med mig - eller var det bara jag?"

Han är en fin kille, innerst inne. Vill inget ont. Men har man gjort alla de saker han gjorde mot mig, ska man lämna och stå sitt kast. Inte fortsätta ljuga och förminska. Det hade varit bättre för båda om han hade lämnat mig vid sitt första misstag.

Jag vet iallafall att jag aldrig skulle kunna vara med någon om jag hade gjort dessa saker. Hade inte kunnat se i ögonen och fortsatt som att ingenting hänt.

 

Jag mår bra nu. Bättre än vad jag någonsin gjort. Jag är nöjd. Glad. Kär. Och det här blir det absolut sista inlägget som kommer innehålla honom. Jag vände blad för längesedan.