Livet tär på mig.
Jag börjar alltmer önska att jag vore död. Då skulle man slippa all oro och ängslan. Det skulle inte existerar några korkade tankar. Och alla tidigare val i livet skulle suddas ut.
Jag är på väg ner i en mörk avgrund. Och helt ärligt vet jag inte hur jag ska ta mig upp. Jag har försökt så länge utan att nå resultat, att jag i skrivandets stund funderar på att släppa taget.
Jag känner mig ensammast i världen, kan inte öppna mig för någon. Det är för mycket svart inom mig. Människorna skulle bli chockerade. Rädda.
Jag har försökt att tänka positivt så länge nu, men blir hela tiden avsnäst av allt det negativa.
Jag tänker och tänker, visualiserar en ljusare framtid - en där pengar inte är en bristvara och där mitt mående är bra. Men när kommer den? När kommer den framtiden?!
Jag borde sluta röka, men jag vill inte. Jag har absolut inte råd att röka, men jag gör det ändå. Det är skittaskigt emot Patrik, att jag bränner upp alla pengar, men jag har helt enkelt slutat brytt mig. Jag bryr mig inte om något längre.
Jag har helt enkelt stängt av.
Om jag visste något man kunde göra för att få dig att må bättre så skulle jag inte tveka att göra det! Det är tråkigt att läsa om att du mår dåligt när de var då länge sen man träffade dig :( om det finns något jag kan göra för dig så vet du att det bara är att höra av dig till mig . De spelar ingen roll att det var 1000 år sedan vi träffades så finns jag ändå tillgänglig 24 timmar om dygnet för dig! Hoppas du vet det. Ta inte de här fel nu jag vill bara att du fortfarande ska veta att jag tänker på dig och bryr mig om dig! Kramar till dig gumman !!!
