kvällarna blir mörkare och jag likaså.
Att försöka finna ord som beskriver hur man mår, när man egentligen inte ens vet själv hur man egentligen mår, det är svårt.
Att få fäste på en enda känsla när man känner precis allt och ingenting på samma gång, det är svårt.
Att hitta motivation och hitta tillbaka till glädjen och skrattet, det är svårt.
Det känns som att det är uppror bland mina tankar och känslor. Får inget grepp om någonting.
Energilös. Uttömd. Trött. Slut. Dränerad.
Jag är på väg ner till det där bottenlösa djupet igen. Och även fast jag vet att jag kommer ta mig ur det ännu en gång, så är det ändå precis lika jobbigt varenda gång.
Känslan av att vara värdelös, otillräcklig och lat. Det hjälper inte heller.
Jag vet att det bara är känslor. Men jag är känslostyrd. Och för tillfället driver mina känslor mig djupare och djupare ner i det äckliga, skavande och förbannade jävla hålet.
Och allt jag önskar är en hand som hjälper mig upp.. Och modet att ta emot den utsträckta handen.
