ekande ensamhet
Och ibland slår det mig, hur ensamheten känns. Hur det känns när man inte kan släppa tanken på om man inte är tillräcklig. Om man har gjort något fel. Den kommer över mig ibland, känslan, men det var ett tag sedan nu, så därför blev den nog extra påtaglig.
Jag känner mig tom på något vis. En ekande tomhet som tystnar ibland, men sedan ökar ekot, ibland ekar det så högt att jag tror att det ska höras ut.
Jag vet inte varför jag känner så. För jag är ju inte tom. Men ibland känner man väl saker utan att veta varför?
Jag vet inte varför jag känner så. För jag är ju inte tom. Men ibland känner man väl saker utan att veta varför?
Jag har liksom tystnat på något sätt. Jag har slutat skriva, både här och på papper. Jag pratar inte så mycket. Känns som att ingen hör. Så jag tror att jag har slutat försöka. Fast innerst inne vet jag att dom hör, det är jag som är rädd att prata för mycket. Begära för mycket. Vilja ha för många svar. Har så många frågor.
Jag tror att jag är allvarligt sjuk. Men det tror ingen annan. Men jag känner liksom i hela kroppen att något är fel. Något är inte som det ska. Tröttheten, framför allt tröttheten skrämmer mig. Det är en trötthet som tar över helt, jag blir helt borta i hjärnan och hänger inte med. Försvinner. Det är inte en såndär "jag tar en powernap"-trötthet. Nej, det här är något annat.
Allvarligt sjuk är kanske att ta i. Men ja, något är fel...
Jag tror att jag är allvarligt sjuk. Men det tror ingen annan. Men jag känner liksom i hela kroppen att något är fel. Något är inte som det ska. Tröttheten, framför allt tröttheten skrämmer mig. Det är en trötthet som tar över helt, jag blir helt borta i hjärnan och hänger inte med. Försvinner. Det är inte en såndär "jag tar en powernap"-trötthet. Nej, det här är något annat.
Allvarligt sjuk är kanske att ta i. Men ja, något är fel...
Jag saknar modet att våga säga allting som jag säger inombords, våga säga det högt. Jag tror att det skulle behövas. Men jag är så rädd för att inte bli trodd på, inte bli sedd. Eller egentligen vill jag inte att nån tittar på mig när jag pratar. Helst ska det vara i ett mörkt rum och jag ska få tillfälle att säga precis allting jag kommer på. Allt som snurrar omkring där inne.
Det är ingen som hindrar mig från detta, verkligen inte. Men det är nog ingen som tar mig på allvar.
Det är ingen som hindrar mig från detta, verkligen inte. Men det är nog ingen som tar mig på allvar.
Jag är ju rätt skämtsam av mig, kanske är svår att ta seriös...
Jag är så trött. Hela jävla tiden. Trött på allt. Trött på att vara trött. Trött på att känna mig ensam. Trött på att det alltid ska vara jag som tar mig någonstans, det är aldrig någon som tar sig till mig.
Jag önskar att någon kunde ta sig tid att lyssna. Inte fråga så mycket. Bara låta det komma. Inte ge några råd eller tips. Inte säga att dom vet hur det känns. För ingen vet ju hur det känns för någon annan. Oavsett.
Det känns som att jag faller djupare ner i en spiral som kommer vara svår att ta sig ur, trots att jag redan nu försöker Kanske borde jag gå i terapi. Det finns väldigt mycket att bearbeta.
Jag önskar att någon kunde ta sig tid att lyssna. Inte fråga så mycket. Bara låta det komma. Inte ge några råd eller tips. Inte säga att dom vet hur det känns. För ingen vet ju hur det känns för någon annan. Oavsett.
Det känns som att jag faller djupare ner i en spiral som kommer vara svår att ta sig ur, trots att jag redan nu försöker Kanske borde jag gå i terapi. Det finns väldigt mycket att bearbeta.
Kommentarer
Trackback
