dom glider uppe i skyn och jag ser på
Rubriken för detta inlägg skulle passa in kanoners för ett halvår sedan. Inte längre.
Jag är där uppe i skyn jag med. Svävandes. Mitt liv har gått från svartvitt till alla möjliga färger. Bubblan som var omsluten kring mig har spruckit för längesedan och jag ser fram emot vad livet har att erbjuda.
För ett halvår sedan kunde jag skriva och säga det, utan att mena det. Säga det för att det skulle låta bra. Verka bra.
Jag önskar att jag kunde sätta ord på känslan av befrielse, men tyvärr har jag inte den förmågan.
Men det syns på mig. Jag ser det till och med själv.
Jag har utvecklats från att låta en jobbig timme eller dag, ta över hela veckan, till att ta det med ro. Att vänta ut det, andas.
För jag andas. Jag har så mycket frisk luft i lungorna att jag ibland blir yr. Är det luft eller är det kärlek? Kärleksluft.
Jag andas för att jag vill andas. Inte bara för att jag måste. Jag andas för att jag kan, för att jag vill hinna andas så mycket som möjligt och för att luften är så ren att det ibland tåras i mina ögon.
Och jag ser. Jag ser igenom tårarna. För jag är stark.
Kommentarer
Postat av: Monia - mamma till Tuvalie
jag visste att din tid skulle komma gumman <3 och vilken otroligt fin och stöttande karl du hittade på köpet :) All lycka till er två !! <3
Postat av: Pappa
Att läsa detta gör att det kommer glädjetårar längs kinderna.
Puss älskling.
Trackback
