http://imthesnok.blogg.se/

Sista timmarna som 22 åring. Känns mer som att jag är 76 år. 76 ½ ungefär.  Förhoppningsvis blir jag en glad 23åring...

 

Vet inte vad det är med mig på kvällarna. Humöret blir lika svart som himlen utanför. Allt blir liksom fult och det skaver. Jag hatar att känna så.

Jag vill vara glad och må bra. Kan man bli immun mot concertan? Det känns nästan så. Sådär som det gjorde innan jag började med den. 

Hur kommer det sig att jag plötsligt blev halv? Att alla mörka känslor och tankar kom tillbaka?

Det kanske är för att jag hatar den här äckliga månaden, för allt den har gjort mot mig. Konstigt ändå att man kan hata en månad, hur kan man göra det egentligen? 
Inte fan vet jag - men jag gör det iallafall..

 

Känner mig bitter och ensam. Trots att jag inte är ensam. Vill vara ifred samtidigt som jag vill sitta ihop. Bli lagad. Igen. Det gör mig förbluffad hur jag kunde bli såhär igen.. Pang liksom.

Hur mycket jag än försöker så kan jag inte skaka av mig känslan. Den där äckliga, obehagliga känslan att något är fel, att jag gjort fel, att mina steg är för höga, att jag andas för högt. Att jag borde vara tyst när jag väljer att prata. Att jag måste börja tänka mig för innan jag öppnar munnen.

Men helt plötsligt har impulskontrollen försvunnit helt och jag fammlar efter att själv förstå varför det blivit som det blev. Var det bara en kort period - allt det fina som fanns inom mig?

Jag vet att jag klarar mig igenom en sånhär mörk period. Men frågan är om dom runt omkring mig klarar av ännu en, svår fråga. Framförallt om man aldrig varit med om det.

Jag vet inte alls vad jag ska göra. Ingenting hjälper. Att grina hjälper inte, inte att prata, inte att skriva, inte att tänka, inte att baka, inte att duscha... Ingenting.