http://imthesnok.blogg.se/

Inatt åkte jag hem till Sandviken. Väckte Patrik, han låg och sov.
Vi pratade, jag grät, vi kramades och jag grät ännu mer. Sen sov vi.

Nu är jag tillbaka i Brattfors. Jag känner mig så fruktansvärt tom. Det ekar i min kropp. Jag vill inte ha det såhär, jag vill ju leva tillsammans med Patrik. Men det är rätt det som sker, för oss båda är detta det bästa, trots att det inte känns så ett dugg.
Jag har precis gjort adressändring, ringde till dom med tårar i ögonen för hemsidan fungerade inte. När snubben i telefonen frågade från vilket datum ändringen ska gälla, bröt jag ihop och sa "idag"....
Det gör så ont. Det smärtar.

Jag älskar Patrik, mer än livet. Och jag är så lyckligt lottad att jag har fått spendera fyra år tillsammans med honom. Att jag har fått lära känna honom. Att han har älskat mig. Älskar mig.
Vi kommer för alltid att vara bästa vänner, för det är ju bara så det är. Våran kärlek är starkare än något annat, men det fungerar helt enkelt inte. Därför får vi vara vänner.
Men det känns så konstigt, att gå emot sina känslor på det här viset. När det enda man vill är att vara tillsammans och att allt ska vara bra, när man ändå vet att det inte kommer att fungera.

Så länge han kommer vara en del av mitt liv är jag nöjd, jag är lyckligt lottad. För jag behöver honom, varje dag. Han är den enda som har accepterat mig fullt ut, den som vet hur man plockar ihop mig när jag är trasig. Han är den som kan reta gallfeber på mig för att sedan få mig att gapskratta.
Med honom har jag alltid kunnat vara mig själv. Jag kan peta i näsan, fisa, bajsa med öppen dörr, lukta svett, göra äcklig mat, vara sur, ledsen, glad, sprallig... Med honom kan jag vara precis den jag är.
Patrik har visat mig hur äkta kärlek känns, hur det känns att bli älskad utav någon som inte ställer några krav.

 

Jag kommer alltid att älska honom, alltid finnas där för honom.

Jag känner mig helt förkrossad. Jag vill inte att det ska vara såhär. Jag vill att allt ska vara bra, att det ska vara vi. Jag vill vara där för honom, att han ska vara där mig för. För han betyder allt för mig.
Jag trodde att vi skulle vara tillsammans för alltid, att vi skulle gifta oss och skaffa barn. Att vi skulle bli gamla ihop. Gråa och skrynkliga.
Jag vill inte bli skrynklig ensam. Jag vill inte bli grå utan honom vid min sida.
Jag vill finnas där för honom. Jag vill älska honom.

Allt jag önskar just i detta tillfälle är att han ska ringa mig och säga "Kom hem! Vi fixar det här, det ska ju vara du och jag. Kom, på en gång!" Men det kommer inte att hända... För han har bestämt sig.
Men det betyder inte att vi inte kommer att finnas i varandras liv. För det kommer vi alltid att göra.

Patrik, du är min ledstjärna. Mitt allt.
Jag kommer alltid att älska dig, till och med efter att mitt hjärta har slutat slå.
Du är den mest fantastiska människan jag någonsin mött, du har gett mig så mycket mer än vad du tror, du har visat mig hur det känns att vara trygg, du har gett mig mod att möta mina rädslor, du har gett mig glädje. Vi har varit med om så mycket tillsammmans, och vi har alltid ställt oss upp och borstat av knäna, och det är det som gör så ont, att vi fortfarande inte har ställt oss upp nu.. Att jag kämpar för att få dig att vilja ställa dig upp med mig, men du vill inte. Du älskar mig, men för bådas skull är detta bäst.
Jag önskar att du kunde sluta vara så förnuftig. Att du kunde sluta vara realistisk. Som jag.
Att du vågade drömma, drömma om en framtid som är ljus. Jag gör det, jag gör det hela tiden. Men utan dig är det så svårt för mig att se någon ljus framtid, för jag vill inte ha en framtid utan dig.
Du betyder allting för mig. För alltid.

 

Jag ska älska dig, så som du är. Och jag vill ge dig, allting jag har. Låt mig få bära dig, när hoppet sviker.