God natt
Har haft en toppenhelg, skriver om allt imorgon.
Nu ska jag kolla klart på Tintin och sen sova. Imorgon åker jag till järbo och hämtar Janne och sen åker vi till Sandviken.
Funderar på att ringa runt till privata hyresvärdar imorgon, kanske får ett eget hem snabbare då..?
Jag menar självklart inte att jag hatar Patrik (mitt senaste inlägg) utan jag hatar alla känslor som är i omlopp. Men förhoppningsvis förstod ni det.
God natt.
Mar. 31, 2013
Jag känner ingen ro. Jag kan inte andas. Det gör ont precis överallt.
Jag har inget hem. Inget som är mitt.
Jag längtar efter mitt egna, så mycket att jag får ont.
Men mest av allt längtar jag efter dig. Den jag trodde att du var. Den du är nu. Den som du inte har varit på länge.
Jag hatar dig. Hatar dig för att du tar ifrån mig all trygghet.
Jag älskar dig, och det dödar mig.
om Transformers utspelade sig i Ockelbo
Jag kom att tänka på hur det skulle se ut om Transformers utspelade sig här i Ockelbo, och kunde helt enkelt inte släppa tanken om det, så jag måste skriva ner det.
Sam har ingen tjej, för han har helt enkelt inte tid, han spenderar all sin lediga tid åt att dricka fulöl, dvs, folköl som han häller hembränt i. Och självklart går mycket av hans tid till att tvätta epan, både invändigt och utvändigt.
En dag när Sam är i skolan (Perslundaskolan) så är det som att han blir träffad av en blixt och blir störtförälskad i Mikaela Banes (en vacker tjej som ser ut som alla andra och som inte har någon speciell personlighet. Inget urmärkande med henne, förutom att hon alltid är oklanderligt sminkad, oavsett situation.) Dock spelar Sam och Mikaela inte i samma liga. För att göra historien kort så blir dom tillslut satt i en situation (där Mikaela är oklanderligt sminkad) som för dom närmare varandra och dom blir tvungna att spendera mycket tid tillsammans, och därefter blir dom kära. (såklart)
Optimus Prime skulle vara en timmerbil, och detta skulle medföra lite problem när han ska transforma sig, för var tusan tar timmern vägen?! Men men, det är en annan historia.
Sentinel Prime skulle vara en traktor som har stått på en åker alldeles för länge och blivit rostig, men med lite smörjolja går allt att fixa!
Tvillingbilarna skulle vara två Eu-mopeder som är trimmade till max, men som ofta envisas med att krångla vid start.
Captain Lennox skulle vara en avdankad basketspelare som alla tycker ser ut som en urmejsad staty bestående av endast muskler och fina ögon. Han bytte basketkarriären till en karriär inom militäryrket.
Sergeant Epps skulle även han vara en avdankad basketspelare. Han är även den första mörkhyade personen som bott i Ockelbo så han blir alltid utstirrad när han är och handlar på Ugglebo. Nu jobbar han som militär.
torsdag?
Sen har jag lärt mig vilka som är mina riktiga vänner. Och vilka som från början inte borde ha fått varit en stor del av mitt liv.
Det finns så otroligt mycket saker jag skulle kunna skriva om, om dom gågna åren. Men det skulle ta för stor plats. Jag är bara så tacksam över att jag har vuxit upp och blivit den jag är idag. Många saker ångrar jag (tex. mina fula tatueringar) men det är ändå inget jag skulle vilja ha ogjort tror jag. Allting är ju en del av den jag är idag.
Jag är tacksam för alla människor som har kommit in i mitt liv, några för att stanna och andra för att gå efter en stund, för av varje person har jag lärt mig något nytt.
Jag tycker att det är så roligt att gå tillbaka och tänka på vem jag var för något år sedan. Om man jämför dagens Zanna med den Zanna som var 2011 är det stor skillnad. Jag tar inte saker för givet längre, jag uppskattar mina bra och ljusa stunder, jag har slutat att skylla ifrån mig, jag har slutat förtrycka min smärta och inte våga visa den, jag har blivit mer öppen, mer förstående, mer social. Jag har vuxit. På bara 1 ½ år.
Vad spännande det känns nu, vem kommer jag att vara om ett halvår , ett år? Tänk vad mycket saker jag har kommit till insikt med då, som känns så avlägset nu.
Idag mår jag inte alls bra av medicinen. Jag skakar, mår illa i hela kroppen (till och med händerna!) och känner mig allmänt seg. Fast samtidigt är jag på jättebra humör. Rent av strålande faktiskt.
Jag är glad för att livet går framåt, kanske inte just idag, men för varje dag som går så går det framåt.
Jag har alltid varit rädd för att färdas framåt utan karta, men idag tycker jag att det är spännande. Vad ska jag med en färdigskriven karta till?
Less.
Jag vill ha ett eget boende - NU.
Det är inte så att jag inte uppskattar att jag får vara här, men jag saknar mina egna grejer. Jag blir stressad och förvirrad av att känna som att jag bor i en kappsäck.
Åker förmodligen till Sandviken redan ikväll. Vill vara där, vara lite i fred. Tror att jag ska börja packa imorgon.
Fy fan va tråkigt detta är..,........... En jävla käftsmäll 507 gånger om dagen.
Varför skulle det bli såhär för?!
Det känns som ett jävla skämt allting. Fittansjävlakukröv.
Jag hatar allt just nu, precis allt.
Gå och dö,
...23:18
Har så förbannat ont i magen att jag inte kan sova.. Är inte trött för fem öre heller för den delen... Sömntabletterna fungerar inte heller.
Fy fan vad ont jag har i magen alltså. Usch usch usch!!!
måndag.
Det har nog alltid varit samma taxichaufförer, som både har hämtat barn på skola, skjutsas pensionärer till och från Ugglebo (Ica) och kört fullisar på helgerna.
En relativt rolig tanke som slog mig tidigare idag var: "Vad tokigt det måste kännas för dessa chaufförer som har hämtat tex. mig och min storasyster i flera år utanför skolan, och sedan har dom kört oss hem när vi har varit klappraka tonåringar som har druckit för mycket. Det måste kännas finnurligt att några år tidigare ha fått skjutsa hem snoriga ungar som tjatar om att dom ska stanna på macken och köpa tablettaskar, och sedan höra dessa ungdomar be dom stanna för att vi måste kräkas."
Onödigt vetande, men kul.
Bildbomb
Slänger in lite bilder från helgen. Skriver senare.
Lördag - dumhet & allergi
Imorse blev jag väckt av att Fisen bet mig i händerna, hur mycket jag än gömde dom under täcket eller kuddarna så attackerade han mig - dumma katt ;)
Efter att jag hade stigit upp (hej gammelzanna) så åkte vi till Apoteket där jag hämtade ut medicin som skulle kosta närmare 2000 :- för 23 :-, härligt!
Efter det åkte vi och hälsade på svärisarna och sedan handlade vi lite bakgrejer.
Jag har färgat håret, duschat, nopprat ögonbrynen, laddat upp med allergitabletter så jag ska kunna sminka mig och även lagt det understa lagret av smink... Nu ska jag göra det värsta - ha på mascara. Håller tummarna på att ögonen inte börjar rinna & klia (dom har nämligen redan börjat en aning...) och att jag kan se ut som en människa resten av dagen istället för en tvättbjörn :)
Om prick en timme åker jag hem till Mia, och därefter ska vi göra det som jag inte kan skriva utifall hon läser detta!
När jag kommer hem senare ska jag baka den där kakan och så blir det säkerligen film. OCH TVÄTTA BORT SMINKET :D
Hujeda mig. Jag förstår mig inte på folk som orkar sminka sig varje dag. Usch vad tråkigt det är!
Gjorde en jätterolig men dum sak tidigare idag - jag trodde att den varma chokladen som jag drack igår hade stelnat i koppen, så jag sa "kolla Patrik!" Och vände muggen upp & ner... Döm min förvåning när hela bordet och golvet blev fullt av choklad.
Ibland förvånas jag över mig själv! Haha!
Fredag
Har fortfarande sjukt ont i magen. :(
Är hemma i Sandviken, har kollat på film med Leroy, blir en till nu innan vi somnar.
Imorgon ska jag färga håret, baka och sedan fira Mia.
Hoppas att värken är borta då!
Synd om mig..
Magvärken släpper aldrig & jag är så slut att jag funderar på att sova nu.
Jag längtar efter en egen lägenhet. En fin, städad, ljus lägenhet med doftljus och fina blommor i fönstren.
Längtar efter ett hem till mig och Fisen, ett hem där vi alltid kan vara tillsammans.
Fy tusan vad trött jag är.... Nej, nu blir det nog att somna.
Torsdag
Hej alla glada.
Imorse fick Putte det svårt att få upp mig ur sängen, ville sova hela dagen! Men tillslut gick det. Vi åkte och kollade på hans nya lägenhet och sedan hem till Åke och klippte Patrik. Samt att jag vägde mig, och gissa vad - jag har tydligen gått ner 5 kilo! Fantastiskt!
Efter det åkte vi och köpte chips och sedan hem och kollade på serie. Sen åkte jag tillbaka till Brattfors.
När jag kom hit fick jag spränghuvudvärk och känner mig nästan febrig, plus att jag har sjukt ont i magen :( jobbigt!
Iallafall så känns allting mycket bättre nu. Patrik saknar mig och vill umgås, jag saknar honom och vill umgås. Och vi har kul när vi ses. Det är så skönt!
Antingen åker jag till Sandviken imorgon igen eller så åker jag dit på lördag-söndag, vi får se.
Ikväll spenderar jag kvällen i sängen framför film, måste få bort magvärken!
komplett
Min älskling & en stor skål popcorn - ett bra sätt att spendera en onsdag på.
För övrigt så har jag kommit till insikt med massor av saker idag - skönt!
onsdag 16:39
Idag åkte jag till Sandviken nästan direkt när jag hade stigit upp. Har kollat på film med Putte och ätit mat. Blir väl film resten av kvällen skulle jag tro.
Det märks tydligt att jag har blivit van att vara ensam och göra det jag känner för, och att jag har blivit van att inte vara här hemma i lägenheten. Känns liksom konstigt.
Imorgon åker jag tillbaka till BF igen.
På lördag ska vi fira Mia som fyller 25 år på söndag, och på söndag ska jag hem till henne på kalas på eftermiddagen. Ska baka hennes favoritkaka - hallon&vitchokladkaka :) Det är hon värd.
Nu ska vi återgå till filmen - Transformers.
Adios amigos.
Kväller.
Nu har jag krypit ner i sängen framför datorn innan jag somnar.
Åkte fram på kiosken och träffade Danne en stund, det var kul! :) min fina vän, vilken tur att våga vägar möttes!
Sedan kom jag hem och åt pappas goda kyckling med currysås - mums!
Och så bäddade jag rent mig säng och tvättade lite. Så idag har jag gjort rätt många bra saker!
Imorgon åker jag hem till Sandviken och spenderar natten där, min säääääng <3
God natt världen - tack för att du hjälper mig att se ljusglimtar i mörkret.
ett härligt uppvaknande
Haha, han har tydligen jobbat med Emelie förr, och avslutade vårat samtal med "Om du är hälften så duktig som henne så är jobbet ditt! Jag skriver en anteckning här att jag känner dig."
Nu måste jag komma igång med städningen här hemma, annars fastnar jag vid datorn som vanligt.
Ha en fin dag, det ska jag ha!
Popcorn, cola & film
Har ätit sjukt god mat, badat länge och nu ligger jag i sängen och kollar på Gnomeo & Julia. Älskar animerat <3
Putte frågade om jag ville komma och umgås på onsdag, blev så glad att det var han som frågade :)
Nu ska jag återgå till filmen. Imorgon ska jag städa här hemma och åka en sväng till kiosken och hälsa på världens bästa Danneman!
en vecka och sex dagar
Pappa kom precis hem från jobbet, han håller på och ska laga mat tror jag, idag ska vi äta linsgryta - gott!
Nåväl.
Jag har fortfarande inte gråtit. Känner inget större behov av det. Känner mig mest tom. Blir chockad när jag inser att det har gått 13 dagar, 13 dagar sedan allting vändes upp och ner. Undra hur många timmar jag har spenderat i sängen?
Jag måste slå bort tankarna att det kommer bli vi igen. Måste försöka trycka bort dom. Det kommer inte bli vi igen, aldrig mer. Óch det skrämmer mig.
Nästa helg kommer Emelie och Ante hit. Jag var på vippen att säga att jag och Patrik också kommer vara här. Men det är bara jag. Och ångesten som knyter mig runt sig är så stark så den gör mig vimmelkantig. Jag vill att du också ska vara här.
Jag saknar att lukta på dig. Det känns som att det var 100 år sedan jag luktade på din hud.....
20:37
Lagade mat till mig och föräldrarna. Gjorde laxfilé i grädde och kokt potatis, gott!
Efter det har vi kollat på film, men jag är så trött så jag gav upp.. Ska hänga in lite kläder i garderoben och sen tänker jag lägga mig, helt sjukt trött..
Försöker att ignorera ångesten i bröstkorgen. Försöker att andas bort det. Jag har inte förlorat dig och du har inte förlorat mig. Vi har fortfarande varandra. Jag får inte glömma bort det.
När jag inte är hemma tänker jag så förbannat mycket, tankarna åker hit och dit. Längtar efter din trygghet. Men den är ju inte borta, måste inse det.
Jag kan fortfarande prata med dig, du lyssnar. Men det värker liksom. Skaver.
Önskar att kvällarna aldrig kom. Önskar att dom var lika ljusa som dagen.
Jag älskar dig Patrik Björkmann, det kommer jag alltid att göra.
Söndag!
Idag är det söndag. Och jag har ingen söndagsångest - än :)
Ska sätta på mig ett par brallor nu och plocka ner lite saker från väggarna och så, saker som jag kan ta med till BF.
Vet inte om jag åker hem före eller efter bandyn, vi får se helt enkelt.
Imorgon ska jag till arbetsförmedlingen också, så nu kanske saker kommer igång lite bättre. Kan man hoppas iallafall.
Hoppas ni får en fin söndag.
kompiskärlek och bajskorvar
Jag valde att inte ta medicin idag av rädsla för att ej kunna somna inatt. Tro mig när jag säger att jag känner mig som en duracellkanin just nu. Huvudet är precis överallt, tankar tankar tankar. Jösses. Medicinen har större påverkan än vad jag trodde.
Har spenderat eftermiddagen och lite av kvällen hemma hos Monia, med henne & Tuvalie. Vi åt tacos, pratade och pratade ännu mer. Det var gott & behövligt!
Kom hem till lägenheten runt 19 tiden tror jag. Har språkat med Patrik, rökt och nu ska vi strax kolla på film, fast Patrik lära ta en bajspaus.
Det går bra att vara här, att bara vara vänner. Vi har kramats lite och pussats en gång bara. Om det ens räknas som en puss, det gick så snabbt så den knappast kändes. Fast mitt hjärta kände den ändå.
Jag har inte gråtit någonting sedan i onsdagskväll. Det känns befriande och skönt. Jag känner mig ganska redo att ta mig an livet nu. Att börja om. Ensam. Fast inte själv.
Jag kan se tillbaka på vårat förhållande med glädje nu istället för sorg. Det vi hade var fint. Speciellt. Som hans blod. Annorlunda. Äkta.
Kärleken kommer alltid att finnas kvar, det finns det ingen som helst tvekan om, bara i en annan form. Kompiskärlek.
Imorgon åker jag tillbaka till Brattfors igen. Längtar lite. Men bara lite. Vet inte om jag åker före eller efter bandyfinalen, vi får se.
Nu har Patrik bajsat klart. Ha en fin kväll.
in my dreams
Det är iallafall väldigt uppenbart och tydligt att vi står på olika nivåer. Och det stör mig. Det stör mig jävligt mycket. Jag tänker inte ställa upp mer nu, säger upp mig från det. Nu tänker jag köra mitt egna race, precis som du.
Hoppas att du någon gång i framtiden kommer att inse vad du hade när du hade mig, och att du kommer vara ledsen över att ha gått miste om det.
-
Du har aldrig sett mig så som jag ser dig.
rensning och gamla foton
Nu vet jag inte vad jag ska göra. Ska packa ner lite böcker och sånt som jag har här, lite prydnadssaker och så. Sen vet jag inte alls. Kolla på film kanske och äta mat.
Sandviken
Dags för möte med sköterskan. Ska även be om samtalshjälp. Måste prata med någon som kan detta..
Undra om jag får lämna pissprov idag, hoppas det för jag är kissnödig!
Efter besöker åker jag hem och så ska vi fixa i förrådet och så. Sen åker Patrik till vallhov och gör musik, och då ska jag börja packa mina saker i lådor. Konstigt.
Det är helt sjukt, på dagarna mår jag nästan bra, är knappt tom. Men på kvällarna blir det värst. Men nu har vi praktiskt taget kommit överens om att inte höras av så mycket och det är kanske det jag behöver för att smälta allting, jag vet inte..?
Det stack till i mig nyss när jag såg att Patrik har tagit bort "sambo" på instagram och istället skrivit "tvspelsnörd".. Usch. Men det är ju sanningen.
Nu kommer sköterskan. Hej så länge!
jag går brevid dig
Jag saknar att prata, diskutera och skratta. Jag saknar att somna brevid dig. Jag saknar att laga mat med dig. Jag saknar att lyssna på dig när du berättar historier, kika på dig i smyg när jag tror att du inte ser.
Jag vill inte vara modig ensam, vill inte möta världen utan dig som håller min hand. Jag är rädd för det. Jag vill vara sådär mysigt trygg, känna mig hemma. Bekväm. Ja, bekväm.
Det här är obekvämt och krångligt. Ska man prata varje dag eller inte? Ska man prata om vardagliga saker eller ska man bara prata om vilka saker som tillhör vem? Kan man sova i samma säng utan att nudda varandra?
Jag vill det, men för mig är det nästan omöjligt. Jag vill att du ska hålla om mig, skeda med mig. Andas bakom mitt öra. Jag vill känna mig utvald, speciell.
Du & jag mot världen.Jämt.
onsdag
Har sökt ett jobb, försökt få tag på vem som är min handläggare på AF och så har jag lagt alla papper till alfakassan i ett kuvert som ska skickas.
Sedan jag än en gång lyckats att få igång brasan här hemma, bra! Då slipper man frysa ihjäl.
Det märks tydligt att jag har blivit van att bo i lägenhet, mina fötter och händer är iskalla när jag är här i Brattfors, får liksom ingen värme alls. Mamma och pappa tycker säkert att jag eldar för mycket, men tji fick dom!
Nu ska jag plocka ur diskmaskinen och ställa mig och skala potatis. Pausar i en film som jag håller på att titta på. Det kan jag fortsätta med senare.
Imorgon klockan 10 ska jag till Sandviken på möte med ADDsköterskan. Hoppas jag kan få svar på varför jag mår så illa. Och efter det ska jag åka till lägenheten och så ska vi rensa i förrådet.
På något vis känns det skönt att lägenheten snart är borta, då kan vi båda börja om. Slippa tanken på den.
Fast vad jag älskar den där lägenheten, den är ju mitt hem. Det är den första lägenheten jag verkligen har velat stanna i. Men men, allting har sitt slut.
Nej, diskmaskinen var det ja. Hörs!
21:22
Idag skulle jag och Patrik ha firat 3 år och 9 månader. Men det gör vi inte...
Jag har sådan fruktansvärd hemlängtan just nu så det känns som att lungorna ska sprängas. Jag får liksom andnöd.
Jag längtar efter min säng, min garderob, mina handdukar.
Fan vad ont det gör. Fan fan fan.
stupid men
Igår åkte jag som sagt hem till Sandviken, Patrik bjöd mig på fika och sedan lagade vi mat och kollade på film. Det kändes bra att kunna umgås som vänner, det liksom flöt på bra. Men sedan under kvällen kunde jag inte kontrollera mina känslor längre utan blev både arg, ledsen och irriterad.
Jag vet inte riktigt vad som hände. Det var inte meningen iallafall.
Idag när vi vaknade så ringde Patrik till SandvikenHus, han har fått en lägenhet. En lägenhet som ligger precis på samma ställe där han bodde när vi träffades, en lägenhet som vi alltid har sagt att vi vill flytta tillbaka till. Jag är glad för hans skull, men samtidigt stack det till i hjärtat, det blev så defenitivt.
I helgen ska jag sova hemma i lägenheten, för annars måste jag vara ensam här i skogen och det är något jag inte törs. Vi ska förmodligen redan då börja rensa i förrådet. Gud vad jag gruvar mig för det där jävla förrådet, hujeda mig hur det ser ut där nere!
Det jag önskar just nu är att mina känslor kunde hålla sig i schack även på kvällarna, att jag kunde sluta bli hysterisk och rädd inför framtiden. Att jag ska sluta vara rädd för att vara ensam. Jag är ju inte ensam.
Hur får man upp självkänslan?
För några år sedan intalade jag mig själv att jag aldrig skulle stanna kvar hos någon som behandlade mig illa, någon som inte såg min glans. Någon som inte uppskattade min kärlek fullt ut. Men jag har stannat. Jag har kämpat, varit trasig, samlat ihop lite delar då och då, våra hjärtan har växt ihop igen, lagom i tid tills nästa händelse skett. Hur kan jag ha tillåtit detta? Hur kan jag ha valt att stanna? Jag förstår inte. Men det är kärlek, det är kanske inte meningen att man ska förstå den?
Jag är rädd för att bli bitter, en arg gammal kärring som sitter ensam i en lägenhet med 27 katter. Att bitterheten mot att bli sårad kommer förstöra mina framtida chanser för kärlek, att mitt hjärta kommer bli fyllt med ilska och hat istället för kärlek. Fast då borde det väl redan ha gjort det va?
Nu blir jag arg bara jag tänker på allt som jag har fått utstå, mest arg på mig själv. Hur har jag kunnat tro på tomma ord?! Ja, jag har minst sagt fått en läxa för livet av detta.
Det tragiska är att det kommer ta år för mig att våga öppna mig igen, våga lita på någon, lita på kärleken. Att kärleken övervinner allt.. För det gör den ju uppenbarligen inte..?
Jag vill bara finna ett mål just nu. Eller mer en tanke, en tanke att följa. Att sträva efter. Då kanske allt skulle bli lättare?
Men varför kämpa emot sina känslor som behöver komma ut?
this too shall pass
Hela förmiddagen har jag lyssnat på Maria Mena, hon har alltid hjälpt mig upp på fötter när något har känts tungt. När jag flyttade till stan 2011 gick hennes låtar på repeat, och det var mycket tack vare hennes texter som jag kunde torka tårarna och faktiskt le.
Idag har "This too shall pass" gått på högvarv, den talar till mig på ett speciellt sätt. Hela den texten är liksom jag.
Håller på att skriva ut lite papper som jag ska fylla i och skicka till alfa-kassan, och så har jag plockat ur diskmaskinen och plockat i den igen. Ska bädda ihop sängen alldeles strax och göra mig iordning.
Ikväll sover jag hemma i Sandviken, saknar katterna så jag smäller av.
Imorgon är jag tillbaka i Ockelbo igen.
Nog tjattrat.
Här kommer den finaste texten just nu! Puss.
Over-analyzing everything.
The circle of us ,
Won't break It's pattern ,
Won't seize Cuz
-I am your stubborn hypocritical lover
Guarded by thorns of My past.
You have Been wounded, bled out
Anger gushing,
And none of us thought it would last
The winds of your ego
The waves of My tears
Made The most Perfect almighty storm That we've seen This year
But experience gathered
We've learned from our past
So don't worry darling
This too shall pass..
Soul-bruising, i look at you,
Accusingly Cuz i am Black and Blue.
Emotional fist,
You are The only man Who makes me feel like This.
I am your weakness, i am
Your protector,
But Who Will protect you from me?
The damage is obvious, patch me together,
Loosen your grip boy, i can't breathe
-
Jag är i ett sådant stort behov av bekräftelse och kärlek från dig. Jag vet att du älskar mig, att jag är din bästa vän. Men det räcker inte. Jag får inte i mig tillräckligt.
Jag önskar att det kunde räcka. Att jag kunde vara nöjd med det. Men det är jag inte. Jag vill ha mer. Jag vill veta att du tänker på mig hela tiden, att det är tomt hemma utan mig. Att det är tråkigt att jag är någon annanstans. Att du saknar mig.
Jag har alltid varit såhär, haft en sådant stort behov av bekräftelse, och jag önskar så hårt att det kunde försvinna. Att jag kunde känna inne i hjärtat att den enda bekräftelsen jag behöver är den från mig själv.
Det gör ont när tankarna vandrar iväg "Har jag inte dugt? Har jag inte varit bra nog? Vad hade jag kunnat göra bättre? Hade jag kunnat förändra något av det som skett? Finns jag? Syns jag? Har jag bara varit ett tidsfördriv? Har du älskat mig lika mycket som jag älskar dig? Har du sett mitt ansikte framför dig även när du blundar? Har du verkligen velat vara med mig, eller har jag på någotvis tvingat dig att stanna kvar?"
Jag är inte dum i huvudet, jag vet att Patrik har älskat mig och framför allt att jag inte på någotvis har tvingat honom att vara med mig, men för det spelar min hjärna mig ett spratt.
Jag har släppt tanken på att det kommer bli vi igen, jag blir bara ledsen av det. Jag blir ledsen av att jag så innerligt vill ha någon som inte vill ha mig.
Är det en bit på vägen?
Kommer det att kännas bättre nu, från och med idag? Jag vet inte. Jag vågar inte tro det.
Jag vill att det ska kännas bättre, men samtidigt inte. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara varför jag inte vill att det ska kännas bättre.. Kanske för att det skulle vara för definitift?
Jag längtar hem till mitt hem. Jag längtar efter min säng, mina gardiner, mina kastruller, mina persienner, mina katter, mitt tvättmedel,min tandkräm. Jag längtar efter att vara hemma.
Jag är tacksam över att jag får vara hemma hos mina föräldrar, att dom bryr sig om mig. Men det är svårt att känna genuin glädje när jag hela tiden dras mot att åka hem. Till mitt hem.
Jag känner mig så kopiöst förvirrad, vet varken ut eller in. Jag har inga som helst planer inför framtiden, vill inte göra något. Vill inte ens tänka på att göra något. Jag vill heller inte ruttna bort i en säng, men just nu är det enda jag kan tänka på förutom min lägenhet just sängen.
Jag har svårt att somna på nätterna trots sömntabletter. Vågar inte släppa taget och somna. Vill inte drömma och sedan vakna. Allting börjar om då.
Jag vet att allting kommer att kännas bättre med tiden. Men med tanke på att man ska leva i nuet SÅ MÅR JAG SÅ JÄVLA PISS DÅLIGT!
God natt
Jag har såna stora behov av att känna mig behövd. Av dig. Jag behöver bekräftelse. Av dig.
Ena stunden är jag inte kär i dig längre, inbillar jag mig. Jag vill inte vara kär i någon som inte vill vara tillsammans med mig.
Om jag inbillar mig kraftigt nog kanske smärtan försvinner snabbare?
Jag längtar till imorgon när jag får höra din röst igen. Timmarna går långsamt, men det hjälper att veta att jag i några minuter får höra på dig en stund.
Jag känner mig sjukt patetisk. Jag beter mig på ett sätt som jag aldrig har gjort förr. Kärlek är en mäktig sak. Det förbryllar mig, hur starkt man kan känna för en annan människa. Det är både spännande och läskigt.
Jag saknar att somna bredvid dig.
19:00
Varje kväll runt 19 tiden gör det som ondast... Jag vill bara försvinna känns det som.
Kan det ha att göra med att det är då det blir mörkt, att man då brukar mysa till det framför tvn?
Jag får liksom som kramp i hela kroppen, vill bara åka hem.. Men det går ju inte. :(
Det gör så ont så ont. Jag vill bara att det ska gå över, att jag ska känna mig hel igen. Det känns som att jag kommer bli galen om det kommer fortsätta såhär :/
Jag mår illa, har ont i magen och tårarna bränner bakom ögonen. Hjärtat slår så hårt i bröstet samtidigt som det känns som att det inte slår alls.
Jag önskar att kvällarna kunde gå lika bra som dagarna.
Jag försöker att tänka positivt, men det är så svårt, när tankarna och känslorna hela tiden styr mot det negativa.
Jag önskar att jag var lika stark som Patrik, att jag kunde förmå mig att göra annat än att bara tänka (fast han tänker väl precis lika mycket som jag kan jag tro..)
Jag vill inte det här nå mer nu, nu får det vara över!
Lördag.
Igår kväll åkte jag hem. Först var det jättejobbigt, sen slutade jag gråta och kunde börja bete mig normalt. Då kändes allt mycket bättre.
Det var skönt att få bekräftat att jag inte är bortglömd, att jag är hans bästa vän. Att vi älskar varandra. Och att vi är för viktiga för varandra för att sluta som ovänner.
Somnade tryggt efter ett par timmar, Patrik somnade som vanligt på en gång :) vaknade imorse, åkte och fixade lite saker ihop, sen åkte jag tillbaka till Brattfors.
När jag kom hit kändes det först jättejobbigt, grät lite. Sen gick jag och föräldrarna ut och satt i solen i någon timme och bara pratade. Det var skönt!
Nu har jag plockat i ordning lite här på "mitt rum" och väntar på mat. Idag ska vi äta grillat för första gången i år - sjukt gott!! :D
Sen blir det melodifestivalen och lite mys.
Måendet går upp och ner, ena stunden känns det ganska bra, för att sedan göra sådär förbaskat ont igen..
Men lider man av hjärtesorg så gör man, det tar tid.
Lögner
Gud vad jag ljuger.. Det känns inte ett dugg bättre!
Har sådan hemlängtan att jag blir galen. Jag mår allvarligt dåligt fysiskt, så mycket längtar jag hem.
Käre gode Gud, låt detta vara över. Nu. Tack på förhand!
Kall korv & Dr.Phil
Nu har jag kommit till insikt tror jag. Det liksom bara släppte!
Det blir inte ett dugg bättre av att jag tycker synd om mig själv, jag kan inte påverka framtiden utan tiden får visa.
Jag är fantastisk och tillåter inte detta att förgöra mig. Jag har haft turen att dela fyra åt tillsammans med en underbar människa, och det är jag tacksam för.
Jag har lärt känna en människa som är genuint vacker, och som ställer upp för mig. Vad mer kan man begära?
Nu ska jag äta en kall korv & kolla på Dr.Phil!
fredag
.
Jag vill inte vara ensam. Jag längtar hem. Det är faktiskt min lägenhet också.
Jag hatar det här. Och jag är så jävla patetisk och dryg. Jag fattar liksom uppenbarligen inte att jag jagar iväg honom..
Tusenmiljonerbitar
Jag kan inte sluta gråta. Det slutar aldrig göra ont. Jag vill åka hem. Längtar efter mitt hem. Längtar efter katterna, min dusch och min säng.
Jag kan inte gå såhär. I ovisshet. Jag kan inte acceptera det du säger, kan inte ta in det. Jag tror inte på dig, tror inte på allvar att du menar det du säger, att det inte är vi något mer.
För tre dagar sen var det vi. Då var det vi mot världen. Då lovade vi varandra att aldrig ge upp. Att det var vi, för alltid.
Hur kan det ändras så snabbt?
Hur ska det kunna bli bättre om vi inte ens träffas? Hur ska vi kunna må bra? Jag kan inte må bra utan dig. Jag behöver vara nära dig. Känna.
Jag kan inte acceptera att du inte vill träffa mig, när vi för tre dagar sedan skulle vara för alltid.
Jag vill bygga upp, gå vidare, förlåta. Jag kan allt det, det vet jag. Det kan inte vara för sent för att lyckas. Aldrig.
Jag önskar att du kunde ge oss en till chans.
Förtvivlan, illamående & att vara slut.
Vilka konstiga dagar det har varit. Jag förstår inte att tiden har gått så snabbt, att det är två dagar sedan jag åkte från Sandviken. Det känns som idag. (Jo, i och för sig var det ju idag, men sedan jag lämnade lägenheten "för gott" eller vad man ska kalla det.)
Jag gråter mest hela tiden, verkar aldrig ta slut på tårar i den här kroppen. Och så ligger jag i sängen. Så går jag ut och röker. Sen lägger jag mig i sängen igen.
Jag är verkligen sådär äckligt dryg på Patrik också, sådär att man nästan tycker att han borde be mig fara & flyga. Kan inte sluta skriva till honom, trots att jag vet att jag måste...
När han ringer mig mår jag mycket bättre, då inser jag att han har rätt (trots att jag önskar att han hade fel!) och jag känner kärleken inom mig. Kärleken kommer aldrig att ta slut. Och jag tänker inte sluta hoppas heller! Hoppet sägs vara det sista som lämnar människan, och mig kommer det vara kvar i länge!
Jag brottas med mina egna känslor. Jag vet att vi inte har haft det strålande, att vi har haft problem, men i denna sorgeprocess förnekar jag allt det och ser endast det positiva.
Det blir väl kanske så.. Jag vet inte.
Jag tänker inte stressa, tänker inte ta några förhastade beslut. Jag tänker känna efter, hitta mig själv, ge oss tid. Vem vet, i framtiden kanske det är vi igen. Som jag hoppas <3
Vad ska jag göra nu då?
Vi pratade, jag grät, vi kramades och jag grät ännu mer. Sen sov vi.
Nu är jag tillbaka i Brattfors. Jag känner mig så fruktansvärt tom. Det ekar i min kropp. Jag vill inte ha det såhär, jag vill ju leva tillsammans med Patrik. Men det är rätt det som sker, för oss båda är detta det bästa, trots att det inte känns så ett dugg.
Jag har precis gjort adressändring, ringde till dom med tårar i ögonen för hemsidan fungerade inte. När snubben i telefonen frågade från vilket datum ändringen ska gälla, bröt jag ihop och sa "idag"....
Det gör så ont. Det smärtar.
Jag älskar Patrik, mer än livet. Och jag är så lyckligt lottad att jag har fått spendera fyra år tillsammans med honom. Att jag har fått lära känna honom. Att han har älskat mig. Älskar mig.
Vi kommer för alltid att vara bästa vänner, för det är ju bara så det är. Våran kärlek är starkare än något annat, men det fungerar helt enkelt inte. Därför får vi vara vänner.
Men det känns så konstigt, att gå emot sina känslor på det här viset. När det enda man vill är att vara tillsammans och att allt ska vara bra, när man ändå vet att det inte kommer att fungera.
Så länge han kommer vara en del av mitt liv är jag nöjd, jag är lyckligt lottad. För jag behöver honom, varje dag. Han är den enda som har accepterat mig fullt ut, den som vet hur man plockar ihop mig när jag är trasig. Han är den som kan reta gallfeber på mig för att sedan få mig att gapskratta.
Med honom har jag alltid kunnat vara mig själv. Jag kan peta i näsan, fisa, bajsa med öppen dörr, lukta svett, göra äcklig mat, vara sur, ledsen, glad, sprallig... Med honom kan jag vara precis den jag är.
Patrik har visat mig hur äkta kärlek känns, hur det känns att bli älskad utav någon som inte ställer några krav.
Jag känner mig helt förkrossad. Jag vill inte att det ska vara såhär. Jag vill att allt ska vara bra, att det ska vara vi. Jag vill vara där för honom, att han ska vara där mig för. För han betyder allt för mig.
Jag trodde att vi skulle vara tillsammans för alltid, att vi skulle gifta oss och skaffa barn. Att vi skulle bli gamla ihop. Gråa och skrynkliga.
Jag vill inte bli skrynklig ensam. Jag vill inte bli grå utan honom vid min sida.
Jag vill finnas där för honom. Jag vill älska honom.
Allt jag önskar just i detta tillfälle är att han ska ringa mig och säga "Kom hem! Vi fixar det här, det ska ju vara du och jag. Kom, på en gång!" Men det kommer inte att hända... För han har bestämt sig.
Men det betyder inte att vi inte kommer att finnas i varandras liv. För det kommer vi alltid att göra.
Patrik, du är min ledstjärna. Mitt allt.
Jag kommer alltid att älska dig, till och med efter att mitt hjärta har slutat slå.
Du är den mest fantastiska människan jag någonsin mött, du har gett mig så mycket mer än vad du tror, du har visat mig hur det känns att vara trygg, du har gett mig mod att möta mina rädslor, du har gett mig glädje. Vi har varit med om så mycket tillsammmans, och vi har alltid ställt oss upp och borstat av knäna, och det är det som gör så ont, att vi fortfarande inte har ställt oss upp nu.. Att jag kämpar för att få dig att vilja ställa dig upp med mig, men du vill inte. Du älskar mig, men för bådas skull är detta bäst.
Jag önskar att du kunde sluta vara så förnuftig. Att du kunde sluta vara realistisk. Som jag.
Att du vågade drömma, drömma om en framtid som är ljus. Jag gör det, jag gör det hela tiden. Men utan dig är det så svårt för mig att se någon ljus framtid, för jag vill inte ha en framtid utan dig.
Du betyder allting för mig. För alltid.
Ord som bara flödar
Jag vill alltid somna med dig vid min sida, inbäddad i en trygghet som garanterar mig att du är kvar när jag vaknar.
Jag vill dela mina dagar med dig, mina drömmar, mål och tankar. Jag vill diskutera, växa, skratta. Jag vill alltid älskas utav dig. Alltid få pussa dig.
Hålla din hand i mörka tider, finnas där. Känna att du finns där för mig.
När jag träffade dig var jag trasig, jag var av på flera ställen och hade inte längre någon tro på livet. Sakta men säkert byggdes den upp, med hjälp av dig. Du har guidat mig, visat vägen, visat att det är okej att känna sig svag..
Vad vore jag idag om jag inte hade träffat dig?
Jag är tacksam över att jag har fått blivit älskad utav dig. Att jag har fått känna mig utvald. Att du har tittat på mig och sett stolt ut. Att du har funnits vid min sida.
Som alla andra har även vi haft problem. Vi har kämpat, gnatat på och tagit oss ur saker starkare. Vi har många gånger skrattat och sagt "det är så mycket som har gått emot oss, och ändå stannar vi hos varandra - det måste vara ett tecken på att det SKA vara vi!"
Hur kommer det sig att vi nu verkar ha glömt bort dom orden? Att vi nu endast ser det negativa som har skett?
Jag är villig att försöka, att kämpa ännu mer och njuta. Jag vill det. Jag vill det mer än något annat.
Men du säger att det är bäst såhär. Att det kanske blir vi igen i framtiden. Vilken framtid?! Jag har ingen framtid utan dig. Jag har inga drömmar och mål. Jag ser inget ljus utan dig vid min sida.....
Jag vill inget hellre än att leva tillsammans med dig. Att drömma med dig. För du är min dröm.
Orättvist....
Mitt hjärta är brustet. Det enda jag vill är att vara tillsammans med dig.
Du är mitt allt, min luft.
Jag älskar dig.
Igår, idag & imorgon
Igår kväll började Bullen slemma sådär igen :/ ringde återigen en veterinär, som bad oss avvakta.
Idag har det än så länge inte hänt något *peppar peppar ta i trä* och hon är ute, mest hela tiden. <3
Hämtade ut sömntabletter idag så jag kan få sova något inatt. Annars är det väl kört kan jag tänka mig..?
Nu ska jag duscha, måste försöka få bort magvärken!
Söndag.
Kunde inte sova inatt, somnade 8:30 imorse och vaknade 16:00. Känner mig mör!
Hoppar över medicinen idag, annars kommer jag att må sådär dåligt som sist, och inte kunna sova inatt heller.
Tänker lägga mig i sängen och slötitta lite på tv nu, Putte kollar på bandy.
Bullen är utomhus och andas lite frisk luft nu, hon verkar piggare <3
Uppd.
Bullen ligger fortfarande i strumplådan. Hon har precis ätit lite kalkon, nästan en hel skiva. Tog det väldigt försiktigt när jag matade henne, små små bitar. Hämtade vatten i ett glas (hon dricker bara vatten så!) men då vände hon sig bara om och la sig igen :/
Blir hon inte piggare till på måndag måste vi åka till en veterinär..
Tycker att det är så fruktansvärt jobbigt att inte veta vad man kan göra för henne :( min lilla buse <3
Förhoppningsvis är hon piggare imorgon, kanske åker och köper någon form av spruta så jag får tvinga i henne vatten..
Nu ska jag bädda ihop sängen och lägga mig. Guten nacht Adolf!
nu får det vara nog!
Bullen blev sjuk. Ja jag vet inte vad jag annars ska kalla det. :/
Det forsade, ja faktiskt, ut segt tjockt slem från hennes mun, det hängde och dinglade till och med när hon sprang. Hon betedde sig helt hysteriskt, jamade som en galning, precis som när hon åker bil och är rädd, och ville ut. Nästan klättrade på dörrarna.
Vi torkade bort slemmet, men hela tiden kom det mer och mer. Både jag och Patrik fick världens panik men försökte att vara lugna så vi inte skulle stressa upp henne.
Jag ringde runt till alla möjliga veterinären som kunde tänkas ha jour. Fick tag på två. Båda bad oss att avvakta och se, om det skulle bli sämre eller hålla i sig för länge skulle vi åka in till DjurAkuten i Falun.
Hon ser nästan rädd ut, inte konstigt med tanke på hur hon mådde tidigare, och det känns så otroligt jobbigt att inte veta vad vi kan göra för henne. <3
Iallafall så har vi kollat i hennes mun efter att ena veterinären bad oss göra det, ingenting såg konstigt ut. Vi skulle kolla om hon hade en tråd från munnen ner i halsen, om något låg i halsöppningen eller om hon hade något sår på tungan. Vi såg ingenting. Så förhoppningsvis blir hon bättre snart!
Sen blir det kanske lite film & Melodifestivalen.
Att komma igång.
Har så fruktansvärt svårt att komma igång. Orkar inte. Energilös.
Måste dammsuga, vet att jag mår bättre efteråt, men det finns liksom inte.
Idag ska jag ut och äta med mamma och pappa, det blir mysigt!
