Förtvivlan, illamående & att vara slut.
Vilka konstiga dagar det har varit. Jag förstår inte att tiden har gått så snabbt, att det är två dagar sedan jag åkte från Sandviken. Det känns som idag. (Jo, i och för sig var det ju idag, men sedan jag lämnade lägenheten "för gott" eller vad man ska kalla det.)
Jag gråter mest hela tiden, verkar aldrig ta slut på tårar i den här kroppen. Och så ligger jag i sängen. Så går jag ut och röker. Sen lägger jag mig i sängen igen.
Jag är verkligen sådär äckligt dryg på Patrik också, sådär att man nästan tycker att han borde be mig fara & flyga. Kan inte sluta skriva till honom, trots att jag vet att jag måste...
När han ringer mig mår jag mycket bättre, då inser jag att han har rätt (trots att jag önskar att han hade fel!) och jag känner kärleken inom mig. Kärleken kommer aldrig att ta slut. Och jag tänker inte sluta hoppas heller! Hoppet sägs vara det sista som lämnar människan, och mig kommer det vara kvar i länge!
Jag brottas med mina egna känslor. Jag vet att vi inte har haft det strålande, att vi har haft problem, men i denna sorgeprocess förnekar jag allt det och ser endast det positiva.
Det blir väl kanske så.. Jag vet inte.
Jag tänker inte stressa, tänker inte ta några förhastade beslut. Jag tänker känna efter, hitta mig själv, ge oss tid. Vem vet, i framtiden kanske det är vi igen. Som jag hoppas <3
