http://imthesnok.blogg.se/

Med en dröm att bli inlindad i bomull, vaknar jag upp svettig bland taggbuskar.
Sårskorpan hann bara lägga sig som ett silkesskydd innan de drogs bort lika hastigt igen.

Hittar inte orden, de fastnat någonstans mellan halsen och munnen. Fingrarna skakar utom kontroll och tårarna bränner bakom ögonlocken. Ögonlocken som inte kan slutas, som inte kan vila. Ser allt, känner allt. Ändå så bortdomnad. Bedövad.

Som en bedövningsspruta rakt in i hjärtat. Tomt. Men ändå fullt.

Tankar som virrvlar överallt och som aldrig får slå rot, drömmar som skjuts upp. Hjärtan som skadas på vägen.
Som att hoppa studsmatta men samtidigt stå bredvid på marken och se på. Hör allting, duns duns, landar. Landar aldrig. Fortsätter hoppa. Hoppas.

Jag har tappat taget om studsmattan. Har inget gung kvar i benen. De viker sig när jag försöker. Ger upp. Jag ger aldrig upp, men mina ben. De ger vika. Har tappat fokus, all kraft.

Famlar efter något att hålla tag i, men finner ingenting. Står på sidan om och tittar på, samtidigt som jag är mitt uppe i allting.

Kaos. Fyrverkerier. Åska. Blixtnedslag. Molnfritt men ändå svart.

 

Jag längtar efter en trygghet. Jag längtar så efter att bli inlindad i bomull och höra någon säga "allt blir bra."
Jag är trött på att kämpa i motvind, att stå ensam och försöka slåss med alla demoner och kusar. Behöver en paus. Vila. Vara själv men inte ensam. Trygghet.

Har för mycket sårskorpor för att det ska gå att gömma. De syns för bra. I solen bländar dem och i skuggan lyser de illröda.

Jag längtar efter ett plåster som kan läka alla sår. Tiden gör inte det. För då borde sårskorporna ha varit borta för längesedan.